Vilka är alternativen för SOTE?

mars 19, 2014

Under hela Katainen-regeringens tid har regeringens linjedragningar beträffande kommunreformen och reformen av social- och hälsovården, populärt kallat SOTE, kritiserats. Det har kritiserats från kommunaltförtroendevalda, från professionella inom social- och hälsovårdsområdet samt från oppositionen. Det som är viktigt att notera att lösningsmodellerna som de olika parterna föreslagit är helt olika och att väldigt få av dem passar in i Svenskfinlands behov.

Vad går nu den föreslagna modellen för SOTE ut på?

I korthet följande:

Social- och hälsovårdstjänster kan ordnas av kommuner, områden på basnivå och social- och hälsovårdsområden.

Alla kommuner hör till social- och hälsovårdsområde: ansvaret omfattar alla social- och hälsovårdstjänster (socialvård, primärvård och specialiserad sjukvård). De här områdena är uppbyggda kring kommuner med minst ca. 50.000 invånare. Vanligen är det fråga om landskapens centralorter. Huvudprincipen är att det är organiserat genom ansvarskommunmodellen där det är huvudorten som är ansvarig. Alla kommuner representeras dock i de beslutande organen.

En del kommuner kan dessutom höra till ett område med social- och hälsovård på basnivå. Ett sådant område svarar för socialvården och primärvården och möjligen också en del av specialsjukvården. Kraven här är att kommunen som upprätthåller den här basnivån har minst 20 000 invånare och inte hör till samma pendlingsregion som den ansvariga kommunen för social- och hälsovårdsområdet.

Om kommunen har färre än 20.000 invånare får den endera all social-, hälsovårds- och sjukvårdsservice från social- och hälsovårdsområdet (det med 50.000 invånare) eller alternativt basnivån från basområdet (det där en kommun har 20.000 invånare) och resten från det större området.

Varje social- och hälsovårdsområde hör till ett specialupptagningsområde (erva). Det finns fem specialupptagningsområden i Finland. Dessa baserar sig på universitetscentralsjukhusen och utgår alltså från Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg. De här områdena har ett koordineringsansvar.

Om den här modellen då är så dålig, vilka är då alternativen som föreslagits?

Centerns modell:

Centerns modell, den s.k. kotikunta-maakunta-modellen går ut på att skapa starkare landskapsförvaltning och flytta bort beslutanderätten från kommunerna till landskapet. I praktiken skulle all tyngre service: bashälsovård, specialsjukvård, socialvård, andra stadiets utbildning, trafikfrågor, markplanering, sysselsättning och näringslivsfrågor flyttas till landskapet. Primärkommunen som skulle bli kvar skulle vara en svag liten enhet där det lokala beslutande skulle handla om dagvård, grundläggandeutbildning och kulturtjänster. Man skulle naturligtvis ha sitt kommunnamn, kommunvapen och kommunfullmäktige men resurserna skulle flyttas till landskapet med ansvaret och de tunga tjänsterna.

Vad skulle det här innebära för Svenskfinland? I dagens Österbotten skulle det här fungera ganska bra, då det som i dagen utgör landskapet och sjukvårdsdistriktet skulle utgöra området. Å andra sidan finns det inga garantier för att gränserna skulle gå där det går idag. Ponera att centern skulle vara i makten då reformen görs, då finns en risk att man skulle återuppväcka gamla Vasalän, där det centerdominerade landskapet Sydösterbotten (Seinäjoki) och Mellersta Österbotten (Karleby) skulle utgöra ett landskap tillsammans med Österbotten. Vilken av orterna Vasa eller Seinäjoki som skulle utgöra huvudort skulle då bli en tuff dragkamp. Samtidigt skulle den svenskspråkiga andelen i området utgöra endast 22% då man i dag utgör 50% i Österbottens landskap.

I södra Finland skulle Centerns modell vara en fullständig katastrof för det svenska inflytandet. I dag kämpar SFP om att få en enda representant i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts samt landskapets styrelser. I Nyland har man en representant. Med andra ord skulle Centerns modell innebära att det i framtiden kanske inte skulle finnas en enda svenskspråkig representant i de organ som fattar beslut om hälsovården i Pargas eller gymnasiets framtid i Kimitoön. Hela det starkt svenskspråkiga västra Nylands framtid skulle vara i händerna för liknande organ som redan avskaffade BB i Ekenäs. Är den här modellen verkligen bättre än regeringens?

Här kan svaret enbart vara nej.

Välimäkimodellen:

Det finns också en modell som lanserats bland samlingspartister där man skulle ge de fem specialansvarsområdena (Erva-områdena) helt ansvaret för specialsjukvården. Det här skulle dock innebära att man måste arrangera bashälsovården i minst 20.000-50.000 invånares kommuner för att dessa skall ha resurser att klara av arrangemanget av denna. Den här modellen igen skulle avskaffa Vasa sjukvårdsdistrikt vilket skulle innebära att besluten kring organiseringen av specialsjukvården i Österbotten i framtiden skulle fattas av Åbo eller Tammerfors. Det här kan knappast ses som en bättre modell för det svenska inflytandet.

—

Sammanfattningsvis kan man konstatera att tillsvidare har ingen föreslagit en modell som skulle lämpa sig bättre för Svenskfinlands behov än den nu föreslagna reformen. Så länge man inte har bättre modeller kunde det med andra ord vara bra att ta den bästa tillbudsstående modellen och inte vänta på en ny regering som väljer ett sämre alternativ.

Fredrik Guseff, direktör för Svenska Bildningsförbundet