Maktfördelningen i USA är uppdelat i tre grenar – den lagstiftande (kongressen), verkställande (presidenten), och dömande makten (domstolsväsendet) – där alla tre fungerar som viktiga balanserande komponenter. Under sina två första veckor har Trump utmanat detta balanserade system och försökt bl.a. att få igenom sin verkställande order om inreseförbudet. Än så länge har han inte lyckats.
I mer än två veckor som inreseförbudet mot medborgare från Irak, Iran, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen har hoppat fram och tillbaka, har både tidigare och framtida samarbetspartner med vårt center varit oroade över denna vår. Hela förra året jobbade vi – och fortsätter jobba – till och från med talrika institutioner och organisationer från dessa omtvistade länder. Flera av våra framtida projekt har stått stilla eftersom deltagare utomlands varit osäkra om sina möjligheter att resa till USA och delta på diverse evenemang. Förra året hade vi en stor konferens med flera deltagare från Irak där vi hjälpte dem att få ett tillfälligt visum för att kunna resa till Washington. De senaste veckorna har det sett ut som att detta inte längre skulle ha varit möjligt denna vår, tills USA:s appellationsdomstol blockerade förbudet. Vad går då hela dispyten om denna verkställande order och förbudet ut på?
Maktfördelningen i USA är uppdelat i tre grenar – den lagstiftande (kongressen), verkställande (presidenten), och dömande makten (domstolsväsendet) – där alla tre fungerar som viktiga balanserande komponenter. Detta system motarbetar sannolikheten att makten varken blir missbrukad eller att någon har fulla maktbefogenheter. Denna maktfördelning är inte alltid fördelaktig för presidenten, som eventuellt hellre undviker långvariga processer med kongressen för att mer effektivt få igenom sin politik (eller sina kontroversiella order), vilket ibland leder till att konflikter mellan de tre grenarna kan uppstå.
Genom en verkställande order, som bör vara konsistent med konstitutionen, kan presidenten försöka undvika detta sk. “checks and balances” system eftersom det inte kräver att kongressen godkänner dem. Därför tenderar presidenter ibland att pröva hur mycket makt de har och hur långt de kan gå med sina verkställande order. Dock kommer fördelningen av makt in här igen, och om en verkställande order svajar på laglighetens gränsen, kan ordern utsättas för en rättslig prövning. I motsats till vad som verkar uppges i media, är det inte ovanligt att presidenter använder sig av denna möjlighet. Variationen mellan presidenterna är dock enorm, och t.ex. i jämförelse med Franklin D. Roosevelt som håller rekordet för antalet verkställande order, 3721 stycken på 12 år, kom Obama upp till 276 under sina åtta år.
Under sina två första veckor har Trump utmanat detta balanserade system och försökt bl.a. att få igenom sin verkställande order om inreseförbudet, vilket gjort att det uppstått en konflikt mellan den lagstiftande och dömande makten.
Delstaterna Washington och Minnesota som åtalade den federala regeringen för inreseförbudet, argumenterade att den verkställande ordern orsakar en konkret och specifik skada till deras offentliga universitet genom att hindra studeranden och forskare från de sju länderna förbudet gäller att påbörja sina studier eller återvända till universiteten. Då appellationsdomstolen övervägde om inreseförbudet borde hållas i kraft tills mer omfattande argument finns tillhanda, vägde den de möjliga skador som förbudet vållar privatpersoner ifall förbudet hålls i kraft, mot den potentiella skadan för samhället ifall förbudet avlägsnas. Även om domarna tekniskt sett inte borde, har de förståeligt nog även tagit i beaktande Trumps tidigare utsagor under sin kampanj, när han senare påstått att det inte handlar om ett sk. muslimförbud.
Om den verkställande ordern lämnas i dess ursprungliga form, och fallet går vidare till högsta domstolen kommer den senaste domen troligtvis att stå kvar eftersom ordern för tillfället inte är bra sammanställd och har dessutom mött för mycket motstånd. Däremot om administrationen vill spela strategiskt smart, borde de revidera den verkställande ordern, och således med större sannolikhet få den nya versionen godkänd. Vad de bestämmer sig för återstår att se.
Gällande sanktionerna på Ryssland som varit ytterligare ett omtvistat ämne, och som relaterar till verkställande order, har Trump meddelat att han eventuellt vill undanröja dem. Spekulationer för orsaker till varför han vill göra det sträcker sig från att hans egna affärsintressen påverkas av sanktionerna till att han möjligtvis vill få USA och Ryssland att göra ett avtal om minskandet på kärnvapen. Eftersom sanktionerna baserar sig på Obamas verkställande order, kan Trump upphäva dem genom en egen verkställande order. Kongressen kan hindra detta genom att få tvåpartiskt stöd för sanktionerna, dvs. att både republikanerna och demokraterna stöder sanktionerna, och accepterar en omfattande lagstiftning om sanktionerna på Ryssland med minst 67 senatorer. Således skulle sanktionerna bli veto-säkra, och chanserna för Trump att kan avlägsna dem minimeras.
Till råga på allt var Michael Flynn’s avgång i luften de senaste veckorna. Det är den största krisen i Trumps administration än så länge. Flynn sågs som en av de största forespråkarna för ett tätt samarbete med Vladimir Putin genom att följa en linje av försoning. Den direkta orsaken till hans avgång är att han ljög till den då utsådda vicepresidenten Mike Pence om innehållet i sin konversation med Rysslands ambassador till USA Sergey Kislyak.
Det visade sig att han hade diskuterat möjligheten om att lyfta sanktionerna. Flera analytiker i Washington är av den åsikten att detta är orsaken till att Putin inte hämnades på USA för de sanktioner som Obama införde i december (som var Obamas respons på den ryska inblandingen i valprocessen). Det är klart att denna rubbning kommer att ändra på den känsliga maktbalansen inom Vita huset samt mellan Vita huset och kongressen.
Bland allt detta kaos om vad som slutligen kommer att hända med alla omstridda order, finns även andra relativt bra nyheter – om utrikesministern Rex Tillerson. Även om han inte har mycket erfarenhet inom politik, har han generellt sett mycket internationell erfarenhet genom sin karriär på ExxonMobil. På basen av utsagor från diplomater på USA:s utrikesdepartement har deras möten med Tillerson hittills varit lovande och hoppet på att han kan lugna den politiska stormen är stort. Tillersons första stora test kommer att vara den internationella säkerhetskonferensen i München 16-19 februari. Eftersom han inte har tidigare konkret erfarenhet av de respektive ämnen som kommer att diskuteras på konferensen, är det ytterst viktigt att utrikesdepartementet lyckas med att förbereda honom väl inför den. Likväl är det önskvärt att Tillerson lyckas leverera på de hopp utrikesdepartementet lagt på honom, både för sin egen och för USA:s trovärdighets skull, eftersom en misslyckad första bild för en utrikesminister är det sista som Washington behöver just nu.
Mariette Hägglund
Georgsgatan 27
00100 Helsingfors
Rådhusgatan 23
65100 Vasa
