Val i USA – hur går det?

november 3, 2014

Bildningsförbundet ordnade den 3.11, dagen före det amerikanska mellanårsvalet, ett seminarium med valet som tema. I panelen satt Alexandra Pasternak-Jackson, Katarina Sehm-Patomäki, Gottlieb Duwan och Patrik Gayer. Diskussionen modereades av Andreas Elfving. Nedan ett blogginlägg med plock ur det som diskuterades:

Mellanårsvalen, de val som ordnas mellan presidentvalen, brukar sluta i förlust för den sittande presidentens parti. Den 4.11 väljs hela representanthuset (435 platser), en tredjedel av senaten (33/100, plus tre extra val så 36/100 väljs), delstatsguvernörer (36/50, plus 3 territorier) samt val vill delstaternas lagstiftande församlingar (46/50) och en mängd andra lokala val.

Representanthusets ledamöter går till val vartannat år. Känslan av en konstant kampanj måste vara överhängande för dem. Av representanthusets 435 platser är det bara kamp om ca 80 – i övriga är utgången given. Det här beror till stor del på att valdistrikten, som dras upp av delstaternas lagstiftande församlingar vart tionde år, är justerade för att gynna det parti som har majoritet när distrikten dras. Fenomenet, s.k. Gerrymandering, är en av orsakerna till att republikanernas majoritet i representanthuset är ganska tryggad även framöver, men det är en annan diskussion.

I senaten, där valperioderna är 6 år, väljer man en tredjedel av senatorerna i det här valet, och den här gången gynnas republikanerna av vilka delstater som går till val. I 6 av delstaterna, med sittande demokratisk senator, vann Romney över Obama i presidentvalet 2012, och i sådana delstater känns det republikanska övertaget stort. För att få majoritet i senaten krävs att republikanerna vinner 6 platser till, och med det utgångsläget bör det vara ganska klart att det lyckas.

Ändå väger opinionsmätningarna jämnt. Det finns alltså ett klart missnöje mot republikanerna – det här valet borde, enligt alla logiska modeller, bädda för en storseger för republikanerna i senaten.

16 procent av amerikanerna ger kongressen godkänt betyg vilket är historiskt lågt, och kan är en av förklaringarna till att republikanerna också har svårt att vinna val man borde vinna. Det finns ett missnöje mot situationen i kongressen, men samtidigt är alternativen för att åtgärda problemen begränsade. Partierna är nästan uteslutande bara två i alla val.

Även om tecknen så här dagen före valet verkar visa på att republikanerna nog fixar en komfortabel seger, finns det ännu frågetecken. Flera val är mycket jämna, och frågan är om opinionsundersökningarna lyckats pricka in vilka väljare som kommer att gå till valbåset. Det är allmänt accepterat att demokraternas apparat för att mobilisera väljare är överlägsen, och när val väger inom felmarginalen är det inte helt otänkbart att de allmänna opinionsundersökningarna visat fel. Så hoppet för demokraterna är ingalunda ute, även om oddsen nog måste anses vara höga.

När valet stundar kan det vara intressant att speciellt noga följa resultaten i en del av valen till senaten:
Några val där en sittande republikan har problem:

Kansas
Senator Pat Roberts (r) har gjort en usel kampanj. Misstron mot etablissemanget, och demokraternas strategiska val att inte ställa upp en egen kandidat har bäddat för den formellt obundne Greg Orman (i). Att republikanerna i Kansas, som bara valt republikaner i årtionden, skulle riskera att förlora är inget annat än sensationellt.

Kentucky
Ledaren för republikanerna i Senaten, Mitch McConnell (r), utmanas av Alison Lundergan Grimes (d), men ser nu i slutändan ut att vinna. McConnell har drivit en prickfri kampanj, men missnöjet över etablissemanget har gjort att Lundergan-Grimes har kommit mycket nära. President Obamas låga popularitet har gett valet lätt farsartade intryck när Alison Lundergan Grimes på alla sätt försökt distansera sig från presidenten. Hon har t.ex. vägrat uppge vem hon röstade på i presidentvalet, trots att det knappast skulle överraska någon ifall hon berättade att hon stödde Obama.

Georgia
Den sittande senatorn, Saxby Chambliss (r), ställer inte upp för omval. Istället utmanas republikanen David Perdue (r) av en synnerligen stark demokrat, Michelle Nunn (d), som kommer från en välbekant politikerfamilj, hennes far, Sam Nunn var en legendarisk politiker. Eftersom en tredje kandidat ser ut att få några procent, är det troligt att ingen av kandidaterna får över 50% vilket krävs av delstatens lagar för inval. Det betyder att en andra omgång genomförs i januari. Det kan alltså hända att vi inte vet vilket parti som har majoritet i senaten innan dess.

Några val där sittande demokrat har problem
Alaska
I Alaska skall inte en demokrat ha nån chans. Den sittande senatorn Mark Begich (d) får mycket svårt att hålla undan från utmanaren Dan Sullivan (r). Begich valdes med mycket knapp marginal 2008 då den sittande republikanen (Ted Stevens) blivit fälld för korruption ett par dagar innan valet. Ordningen bör återställas nu, och republikanen Sullivan vinna, men det väger mycket jämnt, vilket kan förklaras med att Begich gjort en bra kampanj.

North Carolina
En av de delstater där Obamas fenomenala kampanjorganisation har hållit igång efter presidentvalet är North Carolina. Sittande senatorn Kay Hagan (d) har lyckats hålla kampen jämn, trots att delstaten drivit långt högerut. Hagan hjälps också av att en tredje kandidat tar röster från den republikanska utmanaren Thom Tillis (r). Om vi tror att valdeltagandet avgör valet, bör North Carolina vara en av de delstater demokraterna vinner. En förlust här vore ett nederlag för demokraternas taktiska valarbete, och kan få konsekvenser för hur man planerar inför nästa presidentval.

Iowa
Iowa hör till nyckedelstaterna inför presidentvalskampanjen, och valet är inte minst därför intressant. Då den sittande senatorn inte ställer upp för omval står kampen mellan kongressledamot Bruce Braley (d) och delstatssenatorn Joni Ernst (r) som stått för några av de mera underhållande valreklamerna under kampanjen. Med rötter i en grisfarm har Ernst berättat hur hennes erfarenhet av att kastrera grisar kommer väl till pass i Washington. Ifall Ernst vinner kan vi räkna med att hennes profil blir mycket stor, och att alla tunga republikanska potentiella presidentvalskandidater bemödar sig om att ha en nära relation till henne.

Louisiana
Det finns få politiska familjer som definierar en delstats politik som familjen Landrieu, med sittande senatorn Mary Landrieu (d) som frontfigur. Det ser i alla fall dåligt ut, och det blir intressant att se ifall den vedertagna sanningen att Landireu till sist vinner med två röster håller streck den här gången. Valsystemet i Louisiana är uppbyggt så att partierna inte är bundna till en kandidat var, och i det här valet finns två republikaner (Bill Cassidy och Rob Maness) som gör hyfsade val. Då Lousisiana också kräver över 50% för inval ser det ut som att en andra omgång blir aktuell, och den ordnas den 6 december. En era verkar gå mot sitt slut om Landrieu förlorar, vilket ser sannolikt ut.

New Hampshire
En av de intressantare republikanerna, den tidigare senatorn från Massachusetts Scott Brown, valde att ställa upp i granndelstaten efter sin förlust i Massachusetts (då Elisabeth Warren vann). Sittande senatorn Jeanne Shaheen har gjort sitt bästa för att få Brown att se oseriös ut, även om Brown försökt visa på sina starka band till delstaten. New Hampshireborna är kända för att ta politik på stort allvar, och det borde inte vara svårt för en sittande senator att besegra en kille från en annan delstat, men valet väger mycket jämnt. Om Brown skulle lyckas besegra Shaheen vore det en av de större nyheterna ur denna valrörelse.

Andreas Elfving, Politiskt sakkunnig vid Svenska Bildningsförbundet

Val i USA – hur går det?

Följ oss

Kontakta oss

Information