Förra veckan i Washington dominerades av Trumps nationella säkerhetsrådgivares Michael Flynns avgång och hans relationer till Ryssland. En aspekt som ledde till hans avgång är hans kommunikation under övergångsperioden som påstås ha innehållit konversationer om framtiden för sanktionerna på Ryssland för dess invasion av Krim och östra Ukraina. Det påstås allmänt i Washington att Putins godartade reaktion på sanktionerna – som Obama införde p.g.a. den ryska inblandingen i USA:s presidentval – var tack vare Flynns löften till ryska ambassadören Sergey Kislyak. Vicepresidenten Mike Pence kände sig lurad eftersom han hade försvarat general Flynns kontakter med ryska myndigheter under övergångsperioden.
Spänningarna mellan USA och Ryssland har ökat efter ytterligare påståenden om att Ryssland stödde cyberattacker för att påverka de amerikanska och tyska valen. Kontroverserna om ”falska nyheter” som spridits av statligt finansierade medier, inklusive Russia Today och Sputnik har tillspetsat hela dialogen. Den ryska regeringen har konstant nekat all sorts dataintrång, och istället anklagat Nato och västerländsk media för att utöva sitt propagandakrig mot Ryssland.
Den amerikanska försvarsministern Jim Mattis, utrikesministern Rex Tillersons och vicepresidenten Mike Pences framträdanden under den internationella säkerhetskonferensen i München förra helgen var hårda mot Ryssland och långt ifrån så smidiga som Ryssland hade hoppats på. Pence konstaterade att USA kommer att hålla Ryssland ansvarig för den ukrainska konflikten och kriget i Syrien. Washington sände även en väldigt klar varning till både Natos medlemsstater och dess partnerländer om att USA förväntar sig högre bidrag av dem till Natos kollektiva försvar. Både Mattis och Pence försäkrade dem dock om att USA:s engagemang i Europas säkerhet är att lita på, men gjorde klart att gränsen på två procent bör uppnås (just nu uppfyller endast fem Nato medlemsländer detta mål).
Trumps prat under sin presidentkampanj om att försvarsalliansen är föråldrad och hans ifrågasättande om dess finansiering går dock delvis emot utsagorna på säkerhetskonferensen, och Washington själv verkar vara osäker på vad Trumps avsikter med sin Nato- och Rysslandspolitik egentligen är. Kommer han att stöda de transatlantiska relationerna och har han tagit en mer positiv syn på Nato än tidigare? Europeiska stater spekulerar kring både Trumps och Putins avsikter, som hittills inte gjort ett bra jobb med att övertyga Europa om sin pålitlighet.
Vad vill då Putin få ut av allt detta? Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov förnekade alla anklagelser på lördagen i München, och menade att Nato är en kvarleva från det kalla kriget och att Ryssland följer Minsk avtalet. Han tillade att Ryssland vill bygga pragmatiska relationer med USA baserat på ömsesidig respekt, och föreslog en sk. ”post-västerländsk” världsorder. Putin kan vara ute efter att befästa de framsteg han gjort på internationell nivå för att öka Rysslands roll, minska den västerländska oppositionen mot Rysslands agerande i Ukraina och Syrien, och göra ett bestämt Ryssland den nya acceptabla normen.
Även spänningarna mellan kongressen och Trump har ökat, då ett växande antal kongressledamöter har ifrågasatt Trumps utrikespolitik. Trots detta, är flera republikanska kongressledamöter mer intresserade i sin egen agenda (t.ex. att upphäva Obamacare eller utvinna fossila bränslen) än i att sätta press på Trump. För att öka enhetligheten inom och trovärdigheten för sin administration, bör Trump göra ett beslut så snart som möjligt om Ryssland och sanktionerna. Om Trump fortsätter att ha motsatta åsikter i jämförelse med sina ministrar, kommer varken Europeiska ledare eller Putin att övertygas om hans löften.
Mariette Hägglund
Georgsgatan 27
00100 Helsingfors
Rådhusgatan 23
65100 Vasa
