Det nalkas val i EU:s folkrikaste land. De över 60 miljoner röstberättigade tyskarna ser ut att fördela sina röster jämnare än i förbundsdagsvalet för fyra år sedan. Hittills har tyskarnas valkampanjer inte bjudit på någon häpnadsväckande dramatik men missförstå mig rätt: Ett val i ett land av Tysklands kaliber behöver ingen överdriven dramatik för att intressera omvärlden.

Den sydafrikanska politiken är mitt inne i en förändringsprocess, där det regerande partiet African National Congress (ANC), allt mer pressas av oppositionspartierna. ANC har regerat i Sydafrika sedan 1994, men har den senaste tiden upplevt många motgångar, bland annat en allt mer korrupt president. Det här har sparkat igång en diskussion om koalitionsregeringar, och hur politiken kommer att se ut i framtiden i Sydafrika.

Över hälften av nyheterna på BBC:s politiksida handlar om Brexit. Samtidigt börjar allt flera britter tröttna på att diskutera ämnet. Det är drygt ett år sedan folkomröstningen i Storbritannien gav resultatet att lämna den Europeiska Unionen, men situationen fortsätter vara förvirrande.

Flera saker har förändrats under de senaste 18 månader jag spenderade där. I februari 2016 då jag anlände till Washington var Obama fortfarande president och alla presidentkandidater var fortfarande med i spelet. Den politiska retoriken har hårdnat. Partipolitiken har blivit mer uppdelad. Men en förändring, vars abnormalitet sticker ut, är förändringen av kommunikationsformen. I USA finns det även strukturella utmaningar som möjliggjorde Trumps valvinst i november 2016.

Förra veckan utmärkte 70 år sedan Marshallhjälpen, som fortfarande är ett bra exempel på vad som kan uppnås med politiskt samarbete och goda transatlantiska förhållanden. Idag har de polariserade demokraterna och republikanerna svårigheter att samarbeta och Trump administrationens nyckfulla beteende har rubbat relationerna på båda sidorna om Atlanten.