Ser vi början på en ännu större kommunreform?

Man kan inte direkt säga att reformerna av de kommunala strukturerna förlöpt enkelt under den här riksdagsperioden. Målsättningen av högt ställd och avsikten ambitiös, men motvinden har varit ihållande. Först föll kommunreformen – sedan nu slutligen social- och hälsovårdsreformen. Det här är något som man på många håll i kommunerna gått och väntat på. Frågan är förstås bara vad som händer nu? Kommer man nu att glömma bort alla reformkrav och låta kommunerna fortsätta som tillsvidare?

Nej, dessvärre är det nog att lura sig själv om man tror att inget kommer att göras.

Kommunernas ekonomiska utveckling är sådan att i kombination med åldersstrukturen kommer det att behövas någon form av reform. Och då är det en begränsad mängd att av modeller som finns tillbuds och ingen modell tillfredsställer alla. Det här var något som jag lyfte fram i en bloggtext för ett år sedan, strax före den nu begravda SOTE-modellen lanserades.

Såtillvida har vi en spännande situation att det råder en allmän uppfattning om att något borde göras – frågan är bara hur och dessutom hur man kan få det att passa ihop med grundlagen. Min uppfattning är att vi nu har rört oss i den riktningen att det endast finns ett alternativ kvar som man kommer att få att passa in i grundlagen: en stark landskapsförvaltning. Vi kan t.o.m. få direkta val och beskattningsrätt på landskapsnivå. Det här ju långt den av Centern eftertraktade modellen och efter valet är det ju ytterst sannolikt att det är de som håller i taktpinnen i regeringen. Landskapen får då ta över all tyngre kommunal service: bashälsovård, specialsjukvård, socialvård, andra stadiets utbildning, trafikfrågor, markplanering, sysselsättning och näringslivsfrågor.

Den här tanken applåderas säkert på många håll då man får hålla sin kommun kvar. Jag vill dock fortsättningsvis höja ett varnande finger för att det här inte behöver vara en särskilt väl fungerande modell för Svenskfinland. I södra delarna av landet kommer det svenskspråkiga inflytandet att vara marginellt och i Österbotten kan vi få se fusioner av landskap i så fall. En allmän uppfattning är ju att Mellersta Österbotten i varje fall är för litet för att klara sig på egen hand – och helt avskriver jag inte risken för att det blir aktuellt med en fusion inom ramen för det som var det gamla Vasa län. I så fall kommer dagens svenskspråkiga majoritet i Österbotten att minska till en minoritet på 22 %.

Ponera att det inte längre finns nästan någon svenskspråkig representation i de organ som fattar beslut om andra stadiets utbildning i våra kommuner? Tror någon att det blir lätt att kunna bibehålla de svenska utbildningsenheterna i en sådan struktur? Tyvärr finns det fortsatt orsak att vara oroad för det svenskspråkiga inflytandet i framtiden.

Dessutom gäller fortsättningsvis samma fråga som tidigare: vad är kvar av kommunerna om man flyttar bort all tung service? Ser vi då att vi i praktiken får cirka 15 kommuner, trots att deras namn råkar vara landskap?

Fredrik Guseff, Direktör för Svenska Bildningsförbundet