Från Truman till Trump

juni 16, 2017

Förra veckan utmärkte 70 år sedan Marshallhjälpen, som fortfarande är ett bra exempel på vad som kan uppnås med politiskt samarbete och goda transatlantiska förhållanden. Idag har de polariserade demokraterna och republikanerna svårigheter att samarbeta och Trump administrationens nyckfulla beteende har rubbat relationerna på båda sidorna om Atlanten.

Marshall hjälp - en långvarig investering

Den femte juni 1947 höll George C. Marshall ett tal på Harvard som kom att sätta ribban för USA:s utrikespolitik flera årtionden framåt.

Efter det andra världskriget var de krigshärjade europeiska länderna på brinken av kollaps. Inte nog med förlusten av människoliv, förödelsen i städer, fabriker och infrastruktur, var även hela den europeiska ekonomin förstörd. Europas ekonomi stagnerade då all fokus var på att få länders och befolkningens basbehov uppfyllda. Det fanns varken pengar eller kapacitet att investera i industri, eller såtillvida ens spekulera om diplomatiska intressen annat än de mest akuta frågorna.

Efter första världskriget fokuserade USA på problemen inom sina nationella gränser och lämnade västeuropa till sitt eget öde under den ekonomiska krisen åren 1929-31, vilket delvis gav upphov till Adolf Hitler. Amerika ville inte göra samma misstag igen, och bestämde sig att denna gång inte göra en liknande reträtt och lämna Europa till sitt eget öde.

USA hade redan tidigare bidragit med 15 miljarder dollar på Europas återuppbyggnad, men det hade tyvärr inte den önskvärda effekten på ekonomin. En annan utgångspunkt var därför nödvändig.

George Marshalls tal innehöll ett försiktigt förslag från USA:s del att hjälpa de europeiska länderna efter andra världskriget. Den var riktad mot alla europeiska länder, och erbjöds även till Sovjetunionen, men med baktanken att dess innehåll hade villkor som Sovjetunionen aldrig skulle godkänna.

Marshallhjälpen, eller det så kallade Europeiska återbyggnadsprogrammet, hade både en ekonomisk och ideologisk tanke bakom sig, även om Marshall undvek att nämna kommunismen i sitt tal. Att göra hjälpen till ett ideologiskt projekt skulle ha utsatt hela projektet i fara, trots att den underliggande förståelsen var att USA ville hindra att kommunismen sprids i Europa.

Idén bakom Marshallhjälpen var att få de europeiska länderna att hitta en gemensam väg och tillsammans samarbeta för att forma pelarna för hjälpen. Den skulle rättvist dela ut det så länge som mottagarländerna accepterade villkoren. Som Marshall själv sade skulle den inte “diskriminera mot något land eller doktrin, utan mot hunger, fattigdom, desperation och kaos”. Marshallhjälpen resulterade i ett mindre, men effektivare 13 miljarders bidrag jämfört med det tidigare bidraget. I dagens värde handlade det om ca. 103 miljarder.

Prioritet nummer ett var livsmedelsbistånd, som följdes av mera omfattande investeringar i industri och infrastruktur. USA såg ett starkt och militärt kapabel Europa av stort intresse, eftersom det gynnade dess egen industri då efterfrågan på varor ökade samtidigt som USA:s industri hade ett enormt överskott. Det var alltså inte endast frågan om generös altruism från USA:s del trots att det ofta skildras så.

Press från Sovjetunionen

En del länder, inklusive Finland, kunde inte ta emot hjälp på grund av sin känsliga geopolitiska situation med Moskvas blickar över axeln. Representanter för suveräna länder visade sig vara allt annat än suveräna då deras vilja att ta emot Marshallhjälpen kvävdes från Sovjetunionens sida. Till exempel i fallet med Tjeckoslovakien hindrade Sovjetunionen dess regering att ta emot Marshallhjälpen trots att landet varit positivt inställd till att delta. Den dåvarande utrikesministern Jan Masaryk beskrev sitt möte med Stalin med “Jag gick till Moskva som utrikesministern för en självständig stat. Jag återvände som den Sovjetiska regeringens lakej”. Sovjetunionens mål var att hålla den östeuropeiska blockaden och satellitstaterna under kontroll och motverka USA:s ideologi så mycket som möjligt. De var inte övertygade om att Marshallhjälpen var god vilja från USA:s del, utan såg det snarare som propaganda.

Finland var tvungen att spela strategiskt med sin neutralitet och bollade fram och tillbaka om deltagandet i mötet om Marshallhjälpen i Paris. Finland stod inför press från Sovjetunionen och beslöt sig slutligen att stanna utanför, trots önskan speciellt från Storbritanniens håll att delta. Trots att Finland inte tog emot hjälpen, fick landet flera andra former av kredit från USA och drog på andra sätt nytta av den europeiska kontinentens ökade välmående.

Förutom att Marshallhjälpen förbättrade ekonomin, byggde den på ökat samarbete mellan USA och Europa. Den följdes av Trumandoktrinen, som en motkraft mot Sovjetunions geopolitiska utbredning. Speciellt de länder där kommunismen hade fått ett allt starkare fäste var av oro för USA. Grekland, som hade risk för att glida mot kommunistiska partier, och Turkiet, vars stabilitet påverkade hela Mellanöstern, fungerade som bra exempel för Truman då han ville övertyga kongressen. Storbritanniens tillbakadrag från båda länderna och dess bud till USA att ta över ansvaret argumenterade för behovet av USA:s större roll.

Som ett svar på hotet från Sovjetunionen skrev Storbritannien, Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna under Brysselfördraget som fastställde att en attack mot ett av de respektive länderna ska ses som en attack mot dem alla och etablerade en kollektiv försvarsallians. Det resulterade i det Nordatlantiska fördraget, som kom att etablera NATO 1949 och skrevs under av de respektive länderna samt USA, Kanada, Danmark, Island, Italien, Norge och Portugal. Som en motkraft till detta etablerade Sovjetunionen Warszawapakten 1955 tillsammans med Albanien, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och den Tyska demokratiska republiken (Östtyskland). Den överlevde dock endast fram tills Sovjetunionens fall.

De transatlantiska relationerna då och nu

Denna vecka utmärkte 70 år sedan Marshallhjälpen godkändes. Vad har det för relevans för dagens transatlantiska förhållanden?

Marshallhjälpen gav upphov till fördjupade transatlantiska förhållanden. Den återuppbyggde Europa och garanterade amerikanska ekonomiska intressen. Den motverkade kommunismen och Sovjetunionens grepp över delar av Europa.

Idag med en allt större polarisering mellan demokraterna och republikanerna, symboliserar Marshallhjälpen precis det omvända – ett utmärkt samarbete mellan båda partierna. Som Madeleine Albright, f.d. utrikesminister för Bill Clintons administration, sade på vår tankesmedjas evenemang på Capitol Hill på tisdagen: “Det var inte endast en ansträngning från Trumans demokratiska administration och utrikesministern Marshall, utan en tvåparts-överenskommelse i kongressen vars majoritet var republikansk.” De satt sina egna politiska agendan åt sidan och fokuserade på vad som är bäst för landet, inte partiet.

Även det internationella politiska klimatet är annorlunda idag. Slutet av 1940-talet reflekterade ett ökat transatlantisk samarbete. Idag har europeiska ledare börjat få nog av Trump och svårigheterna att fortsätta de stabila relationerna. Under sin valkampanj tidigare i veckan sade Merkel att “tiden då Tyskland ännu kunde lita på sina allierade är över”. Det är dock viktigt att erkänna elementen med nationella kampanjer och konstatera att hennes utsaga var riktat mot en inrikes publik. Europeiska ledare erkänner behovet att upprätthålla goda relationer med Trumps administration, men inser komplikationerna det medför.

Ingen tvivlar på de transatlantiska relationerna, men det finns en ömsesidig, tyst förståelse mellan de europeiska länderna att de endast kan lita på varandra eftersom USA är allt mer opålitlig.

För 70 år sedan var USA stjärnan inom humanitär bistånd genom Marshallhjälpen. Den gav legitimitet för utländsk biståndshjälp. Idag, på grund av Trumps kraftiga budgetminskning inom utveckling, diplomati och utlandsbistånd har USA tagit avstånd från den rollen. USA:s internationella roll kan bli inåtriktad på grund av “America First” politiken och underminera de tidigare framgångarna.

1947 var USA beredd att sätta 13 miljarder dollar (ca. 103 miljarder idag) på bistånd och visa gott exempel för resten av världen. Med Parisavtalet skulle USA ha bidragit med upp till 3 miljarder dollar till utvecklingsländer fram tills 2020. Istället vill Trump dra USA ur Parisavtalet, eftersom han anser det vara för dyrt och sätta till samma kategori som Syrien och Nicaragua, de två enda länderna som är utanför avtalet. EU har inte längre det amerikanska stödet för att jobba mot att stoppa klimatförändringen och stöda övergången till förnybara energiresurser och bör istället samarbeta med Kina. Det amerikanska samarbetet bör nu fokuseras på delstats- och stadsnivå.

Alla dessa följder med Trumps politik är dock definitivt inte första gången som USA:s handlingar har delat européerna i olika läger och vidgat gapet på båda sidorna av Atlanten. Irak invasionen är bara ett ytterligare exempel, och trots att efterdyningarna känns fortfarande, överlevde samarbetet även detta. Samma gäller förhoppningsvis det nuvarande politiska klimatet.

Mariette Hägglund