Den finländska ekonomin i större kris än man inser

I går kunde regeringspartierna enas kring rambudgeten samt om vilka inbesparingar och skattehöjningar som skall göras för att få Finlands ekonomi på fötter. Förhandlingarna var tuffa och av besluten syns tydligt att det är en kompromiss för att både vänster och höger skall kunna se sina väljare i ögonen på något vis.

Att sedan Vänsterförbundet gick ur regeringen hade inget med besluten att skaffa. De har endast väntat på ett lämpligt tillfälle för ett uttåg med tanke på det annalkande EU-valet. Eftersom beslutet om kärnkraftstillståndet ser ut att dröja över EU-valet så valde man att välja det här tillfället. Hatten av för välregisserat mediakoncept att få fullständig dominans i både 20:30-nyheterna och 22:00-nyheterna!

Den stora frågan som lyfts fram av rambeslutet är nedskärningen i barnbidraget. Visst är det ett tufft beslut. Men man skall kanske trots allt inte överdriva och säga att regeringen genomgående sparat på barnen. De flesta grupperna har fått sig en ordentlig törn av osthyveln då man sökt inbesparingsåtgärder och skattehöjningar under regeringsperioden.

Men var besluten i går bra? Tja, det var som sagt en kompromiss som säkerligen dikteras av socialdemokraternas mycket svaga läge, inre oro samt rädsla för Sannfinländarna. Det här syns i skärpningar av kapitalskatt, arvs- och gåvoskatt, solidaritetsskatt, inkomstskatt, fastighetsskatt och minskade avdrag för bolåneräntor.

Separat är det fråga om relativt små summor, men för en medelinkomsttagare med 3215 euro i månaden i lön innebär det en minskning av köpkraften på 300 euro i året. 

Ingen kan i varje fall påstå att den här regeringen skulle gynna medel- och höginkomsttagarna.

Härtill minskar barnbidraget för t.ex. en tvåbarnsfamilj med cirka 180 euro i året vilket innebär att en medelklassfamilj med lätthet tappar 500 euro i året i köpkraft. Det här är förstås det mest oroväckande i en situation där tillväxten är svag. Dessutom har det här skett över flera år nu och vi ser att Finland tappat i konkurrenskraft. Det investeras inte tillräckligt i landet och risken är överhängande att i takt med den åldrande befolkningen så blir det ett allt större tryck på att bygga ut välfärdsservicen samtidigt som den producerande industrin minskar. Det här är omöjlig ekvation: om vi inte har någon som producerar ett mervärde, skapar nytt, så kommer vi inte heller att ha någon välfärd att fördela. Man kan inte tänka sig att fortsätta skärpa beskattningen i all evighet, framförallt inte då vi har en fri rörlighet. Närheten till Estland försvårar läget, men dessutom har Finland den sämsta tillväxten i hela Norden. Med den här utvecklingen om man inte börjar få nya investeringar blir Finland ett nytt Grekland.

Fredrik Guseff, direktör för Svenska Bildningsförbundet