Den amerikanska våren?

Primärvalssäsongen inför presidentvalet den 4 november 2016 startar med Iowa caucus den 1 februari. Har vi något av den amerikanska våren på gång, då medborgarna strömmar ut och trotsar etablissemanget? Är revolutionen här?

Här är utgångsläget som jag ser det:

På den republikanska sidan är frågan om Donald Trump kan vinna på riktigt eller om hans framgångar är begränsade till gallupsvar. Kommer hans väljare att klara av den komplicerade caucus processen där man måste registrera sig på förhand, sitta i en jumppasal och vandra från den ena sidan av rummet till den andra och förhandla med andra kandidaters stödtrupper. För den som vill fördjupa sig i ämnet kan den här artikeln rekommenderas

Förutom Trump har också senator Ted Cruz en reell chans att vinna i Iowa. Det som talar för honom är att hans kampanj varit välorganiserad och tekniskt fulländad – en arvtagare till president Obamas kampanjer där man utvecklat program för att ha koll på alla väljare och hur de bäst kan övertygas. Nivån av kontroll är på gränsen till absurd – om allt bara är spin från Cruz kampanj, eller om det ger resultat klarnar också så fort resultatet från Iowa är klart. För den som vill fördjupa sig i Cruz tekniska metoder rekommenderas den här artikeln

Fast Trump ligger lite bättre till i opinionsmätningarna inför Iowa kan man tänka sig att Cruz har bättre koll på sina väljare och därför vinner. Vinner inte Cruz här är han illa ute.

Ben Carson hade i tiden goda chanser att vinna i Iowa, men hans stjärna har dalat fort. Hans märklig uttalanden och speciella karisma (eller brist på sådan) verkar ha blivit för mycket till och med för det väldigt konservativa väljarna i Iowa. Trumps siffror har stigit i takt med att Carsons har minskat. Om han ännu underpresterar finns det ingen återvändo för honom.

Senator Marco Rubio har haft en sakta uppåtgående trend i Iowa och behöver bli trea för att ha en chans att profilera sig som etablissemangets kandidat. En lite ironisk titel med tanke på att Rubio valdes in i senaten som en tea-party utmanare som petade ut etablissemangets kandidat när han blev invald i senaten 2010. Hur som helst behöver Rubio minst 12-13 %. Det finns egentligen ingen annan av etablissemangets kandidater som har nåt egentligt stöd överhuvudtaget i Iowa.

Jeb Bush har legat kring 4% i opinionsmätningarna, och skulle han överraska med några procent till, samtidigt som Rubio tappar några procent kommer säket Bush att försöka utnämna sig till segrare, hur märkligt det än låter.

 

Man kan ju tycka att det inte är så stor skillnad hur det går längre ner i fältet när toppen med Trump och Cruz är så överlägsna, men eftersom de båda är så extremt impopulära i partietablissemanget så är det intressant att se hur de traditionella kandidaterna klarar sig.

Efter Iowa är det bara en dryg vecka till New Hampshire, och där är utgångsläget annorlunda. Kampen om andra platsen bakom en överlägsen Trump är jämn, och Cruz, Bush, John Kasich och Rubio kan alla lyckas bli tvåa. Efter New Hampshire börjar kandidaterna säkert bli färre – det är svårt att hålla igång om du saknar stöd både i gallupar och bland väljare, även om flera kandidater har pengar att hålla igång lite till.

Det demokratiska primärvalet var tänkt att bli ett sömnpiller. Allt var ordnat så att Hillary Clinton skulle segla genom processen utan större problem. För säkerhets skull såg partiapparaten till att ordna de obligatoriska debatterna på usla tv-tider för att inte skapa nåt större intresse.

Men ödet ville annorlunda. Den kanske mest osannolika kandidaten på länge, en 74 årig senator från en liten delstat (Vermont) – med stark New York accent, som kallar sig socialist och som lovat höja skatterna och som drömmer som Skandinavien väcker nu väljarnas intresse på ett sätt som ingen demokrat gjort sedan Obama. Fenomenet Bernie Sanders liknar det som sker på republikanska sidan – väljarna är trötta på etablissemangets agerande och vill ha nåt nytt. Egentligen är utvecklingen en naturlig fortsättning på en polarisering som nått nya höjder, och ett politiskt system som inte tycks kunna leverera en bättre vardag för den vanliga medborgaren, trots många år av löften. Det är därför inte så märkligt som det låter att många väljare gillar både Trump och Sanders.

Sanders har många yngre väljare, precis som Obama hade 2008. Frågan är om dessa tar sig till caucus-platserna när det är dags, eller om Clintons välorganiserade traditionella kampanj klarar av det man misslyckades med 2008. Även 2008 var galluparna jämna precis innan det gällde – men Clinton besegrades ändå klart. Om Clinton förlorar både Iowa och New Hampshire (där Sanders ledning i galluparna är tydligt) blir läget spännande. När man en gång får flyt brukar den positiva synlighet det ger bära frukt. Om däremot Clinton klart besegrar Sanders i Iowa ser allting betydligt ljusare ut för henne.

Det finns ändå många mörka moln på Clintons himmel innan hennes kampanj kan pusta ut. Den brottsundersökning om hennes privata e-postserver hon använde som utrikesminister lär gå framåt med fart. Snart fylls nyhetssändningarna med negativa berättelser om hennes bristande omdöme, och i värsta fall har hon åtal att vänta. Hur går det då? Sanders är inte den enda som tror sig kunna dra nytta av det här läget.

Den tidigare borgmästaren i New York, och världens 12 rikaste man enligt Forbes har enligt uppgift börjat utreda hur en kampanj kunde se ut. Bloomberg lyckades göra New York till en förhållandevis trygg stad efter att hans föregångare Rudy Giuliani städat med hård hand. Under Bloombergs tid fungerade saker, och han har visat sig vara en bra ledare. Dessutom är han betydligt rikare än Trump, vilket säkert skulle irritera den senare om det kom på tal.

Finansieringen är givetvis inget problem för en man värd 35 miljarder, men vägen till seger är nog näst intill omöjlig. Arbetet med att placeras på valsedlarna i alla 50 delstater är säkert möjlig, men med tanke på hur verkligheten ser ut, med många delstater i praktiken klara, är chansen att nå upp till de elektorsröster som krävs nästan omöjlig.

Bloomberg inser säkert det här igen (han har tidigare också funderat på saken) och ställer inte upp. Men om republikanerna och demokraterna nominerar Trump/Cruz respektive Sanders blir frestelsen stor. Problemet är att det klarnar betydligt senare än i mars, vilket i praktiken är tiden då Bloomberg måste bestämma sig.

Spänningen stiger. Har vi något av den amerikanska våren på gång, då medborgarna strömmar ut och trotsar etablissemanget? Är revolutionen här? 

Snart är vi klokare.

Andreas Elfving, politiskt sakkunnig vid Svenska Bildningsförbundet