Det oväntade har hänt: Storbritannien blev det första EU-land som lämnar Unionen efter en jämn folkomröstning. Några dagar efter den splittrande omröstningen ser man redan nackdelarna med folkomröstningar tydligt. I Finland har flera politiker krävt en folkomröstning om huruvida Finland ska ansöka om medlemskap i Nato. Det bästa sättet att öka transparensen och ansvarstagandet är ändå att politikerna och partierna tydligt tar ställning.
På fredag morgon vaknade vi finländare så som många andra européer i stor förvåning: Storbritannien skulle lämna den europeiska unionen. Den så kallade ”Leave”-sidan vann med fyra procentenheter. Det var en stor seger för bl.a. EU-skeptikern Nigel Farage. Carl Bildt kallade resultatet för den mest betydelsefulla händelsen i Europa efter Berlin murens fall 1989.
Därutöver kan man säga att veckoslutet också var ett av de mest händelserika veckosluten på flera decennier. Redan på fredag morgon meddelade David Cameron att han avgår som premiärminister i oktober. Den brittiska EU-kommissionären Jonathan Hill packade sina saker i Bryssel och blev den sista brittiska kommissionären. Även Labour paritet hittade sig själv i ett politiskt kaos och flera högt uppsatta medlemmar krävde ordförande Jeremy Corbyns avgång. Den skotska premiärministern Nicola Sturgeon meddelade på lördag att Skottland kommer att ordna en ny folkomröstning om självständighet innan Storbritannien lämnar EU. Börserna hade sin sämsta enskilda dag sedan finanskrisen 2008.
I Skottland röstade över 60 % ”remain”, d.v.s. för att Storbritannien skulle hålla sig i EU. Den största orsaken varför Skottland röstade nej till självständighet år 2014 var osäkerheten om EU-medlemskap för ett självständigt Skottland. Torsdagens omröstning visade sig att Skottlands medlemskap i Europeiska Unionen skulle vara omöjligt ifall landet blir kvar i Storbritannien.
Genast på fredag morgon märkte man att folkomröstningen skulle ha globala konsekvenser. Marknader runtom i världen började rasa och vi kan förvänta oss att de turbulenta tiderna fortsätter även under den närmaste framtiden. Resultatet påverkar hela Europas politiska framtid och hotar hela EUs funktionalitet.
De glada minerna hos ”leave” anhängarna kan snabbt förändras till blod, svett och tårar. Brexit orsakar oerhörda mängder av arbete med långa och kostsamma förhandlingar. Konsekvenserna kan vara mycket långvariga. Hur många av ”leave” väljarna tänkte på alla dessa konsekvenser innan de satt sitt kryss på torsdag?
I folkomröstningar kan man lätt använda orealistiska löften, hotbilder och andra känslomässiga argument för sin sak. Medborgare har inte samma resurser, behov eller ansvar att sätta sig in komplexa saker som folkvalda representanter. ”Leave” kampanjen hade en mycket passionerad valkampanj och budskapet gick bättre fram jämfört med ”remain” som försökte använda mera förnuftig argumentation.
”Leave” –kampanjen hade fyra huvudargument som de använde under sin kampanj. Det största argumentet var kostnader: utan EU skulle Storbritannien spara 350 miljoner pund varje vecka och dessa pengar kunde man använda t.ex. till hälsovården. Ett mycket bra argument i sig och det är lätt att hålla med: alla kan vara eniga om att det är trevligare att ta hand om folkets välmående än att betala medlemsavgifter till Bryssel. Det enda problemet var att detta argument inte var sant. Till och med Nigel Farage medgav på veckoslut att han inte kan lova att de sparade pengarna går till NHS (National Healthcare System).
De två andra stora löftena var att Storbritannien skulle kunna återigen ta ansvar för sina egna gränser och sätta stopp för en okontrollerad immigration vilket ett EU-medlemskap enligt deras påståenden förhindrar. Vem kan vara mot dessa argument? Så klart ska ett suveränt land ha ansvar över sina egna gränser och erbjuda säkerhet till sina medborgare. Sanningen är att Storbritannien har haft kontroll över sina egna gränser även som medlem i EU och en stor orsak varför man inte ha velat sätta stopp på immigranterna är att landet har fått mycket stor ekonomisk nytta med inflyttningen.
Det fjärde stora löftet var att utan EU skulle Storbritannien vara fri att göra handel med vem som helst i världen och kunna stifta sina egna lagar. Storbritannien har rätt att göra handel med vem som helst och EU begränsar inte denna rättighet på något sätt. Dessutom kommer fredagens brexit beslut högst sannolikt kullkasta frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA, åtminstone för en stund. Ifall TTIP lyckas mellan USA och EU utan Storbritannien kan det leda till att Storbritannien lider mest.
Många lagar stiftas i Bryssel, det hade ”leave” kampanj helt rätt i. Det som de dock glömde säga under sin kampanj var att britterna är välrepresenterade i Bryssel och beslutsprocesserna. Ifall Storbritannien vill behålla fri rörlighet av varor, tjänster och människor mellan EU kommer Storbritannien ändå påverkas starkt av lagstiftningen i Bryssel.
Nu börjar sakta men säkert sanningen dyka fram och flera brittiska medier har redan hunnit avslöja flera lögner. Båda sidorna har använt lögner under kampanjen men den vinnande sidan har det svårare eftersom vinnaren måste börja infria sina löften. Då kommer vi in på ansvarsdilemmat som är en av största svagheterna med rådgivande folkomröstningar.
En stor utmaning med rådgivande folkomröstningar ligger på frågan om ansvaret. I vanliga fall när folkvalda beslutsfattare fattar beslut ligger ansvaret hos dem. Ifall folk är mycket upprörda över deras beslut kommer det att synas i nästa val. Så kallade politiskt ansvar som är hörnstenen för demokratin möjliggör svåra beslut i komplexa frågor. Medier, tredje sektorn och den allmänna samhällsdiskussionen analyserar hur beslutsfattare har lyckats. Har regeringen fattat dåliga beslut bestraffas den i nästa val.
Folkomröstningar kan låta mer demokratiska än representativ demokrati. En stor utmaning är dock ansvaret. Vem bär på ansvaret efter att resultatet är klart? Inga enskilda politiker behöver bära ansvaret eftersom de kan hänvisa att det är ju folket som har fattat beslut. Då kommer vi in på problemet som nu är också aktuellt i Storbritannien. Vem ska börja leda den brittiska avgången från EU? Både Nigel Farage och Boris Johnson, ledarna för brexit lyser nu på sin frånvaro. Folket har lyssnat på dessa män och många av dem har fattat beslut tack vare deras tal. Boris Johnson har tagit endast svagt ställning för att Storbritannien alltid kommer att vara ett europeiskt land.
Dessa otydliga ställningstaganden leder snabbt till bristande ledarskap. Allas ansvar är ingens ansvar.
När folkomröstningar är endast rådgivande så kan det uppstå även lagliga hinder. I Storbritanniens fall har det blivit klart att Nordirland och Skottland inte vill ut ur EU tillsammans med England och Wales. Enligt brittisk lagstiftning och överenskommelser med EU ska ett möjligt utträde vara enhälligt beslut, d.v.s. alla fyra parlament i Storbritannien skall acceptera utträdet. När det gäller folkomröstningar behöver man inte alltid göra långvariga och komplexa konsekvensanalyser. Vem bär ansvaret i sådana här fall och vilka personer börjar lösa problemet. Ett lösningsförslag är nyval och de nya parlamenten i Wales, Nordirland, Skottland och England skulle rösta om saken efter valet. Då skulle resultat vara högst sannolikt ett ja och Storbritannien skulle stanna i den europeiska Unionen.
Den europeiska Unionen är delad i frågan hur man borde agera med Storbritannien. Vissa säger att processen borde ske så snabbt som möjligt. T.ex. ALDE partiets gruppordförande Guy Verhofstadt har tagit starkt ställning till att processen borde påbörjas så snabbt som möjligt. Angela Merkel har sagt offentligt att det inte är lika bråttom trots att hennes eget parti inte är enigt om saken. Det som gör det mycket svårare att börja brexit-processen är att det saknas ansvariga personer i Storbritannien som skulle fungera som förhandlingspartner i avgångsprocess.
Folkomröstningar kan ha stora och oberäkneliga resultat. Folket blev tillfrågat endast en fråga, stanna eller utträda. Folket blev inte tillfrågade om Skottlands självständighet eller om pundet ska devalveras. Vi är många som berörs av detta brittiska beslut men ingen som är villig att ta ansvar.
Det finns många oklara faktorer hur brexit-processen i praktiken ska gå vidare. Det som däremot är ytterst klart är den stora splittringen inom Storbritannien. De finns både geografiska och demografiska splittringar inom Storbritannien. En överlägsen majoritet av de unga väljarna röstade för ”remain” och de äldre på ”leave”. Splittringen mellan städer och landsbygd, utbildade och icke-utbildade är stark.
Denna splittring har orsakat flera aggressiva utbrott. Mordet på parlamentariker Jo Cox en vecka före omröstningen har hittills varit det mest kända brexit-relaterade våldsdådet i Storbritannien. Det finns olika tecken på att aggressivt och främlingsfientligt beteende har ökat i landet under de senaste dagarna. Den mycket passionerade och t.o.m. aggressiva kampanjen har orsakat mycket ångest bland folket.
Folkomröstningar har en tendens att dela upp folk i läger och det finns en risk för en konfrontation. När folket har blivit starkt delat i två läger kan det leda till en ohälsosam kommunikation, antingen ingen kommunikation alls eller att man talar förbi varandra på ett aggressivt sätt. ur det än slutar kommer Storbritannien att vara splittrat för en lång tid framöver. Polariseringen kommer påverka negativt bl.a. den ekonomiska utvecklingen i landet. Var torsdagens omröstning värd denna splittring?
Folkets vilja är viktigt i demokratin, men i samband med en folkomröstning kan det skada svagare och mindre grupper som inte kan övertyga stora massor. Med representativ demokrati är det enklare för små grupper att kunna påverka beslutsfattare. Den minskar sannolikheten för så kallade majoritetens tyranni där majoriteten dikterar hur individer och mindre grupper ska leva. I samband med en folkomröstning gäller alltid majoritetens vilja och minoriteterna behöver inte tas i beaktande, åtminstone inte före besluten ska börja implementeras.
I Storbritanniens fall står det klart att majoriteten kör över folkgrupper såsom skottar. I det brittiska fallet kan implementeringen i värsta fall stanna totalt för att man inte tog i beaktande folkgrupper som kan sätta lagliga hinder efter folkomröstningsresultatet står klart. Man kan fråga sig vem som bär ansvaret för minoriteter när det gäller folkomröstningssituationer? I många länder har man lagstiftat särskilda lagar för att skydda minoriteter från majoritetens tyranni och det hänger ihop med rättsprincipen och mångfalden i samhället. I Finland kunde folkomröstningar vara skadliga för minoriteter såsom de svenskspråkiga.
I samband med så kallade Natoutredningar och Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser har diskussionen väckts huruvida det finns behov för en folkomröstning om ett Nato-medlemskap. Flera politiker och partier har sagt att en folkomröstning behövs för att ett Nato medlemskap är en såpass stor sak för Finland. Kan man jämföra en potentiell folkomröstning i Finland med brexit och finns det likadana risker?
Den största skillnaden mellan brexit och Finlands potentiella Nato-omröstning är att i den först nämnda röstade folk att avgå från en organisation och i den andra gäller det att ansluta sig till en organisation. Det finns mindre att förlora genom att låta bli att ansluta sig än att ta sig ut från en organisation man är redan medlem i. Men det finns även potentiella hotbilder med folkomröstningen om att inte ansluta sig.
Den nuvarande Nato debatten i Finland är relativt saklig och samarbetet mellan Finland och Nato fungerar bra. Ifall Finland beslutar sig att ordna en folkomröstning kring Nato medlemskap skulle den lätt bli mycket politiserad, och det finns stor risk för att utomstående aktörer skulle blanda sig i processen. Det nuvarande goda samarbetet med Nato skulle eventuellt lida under kampanjens gång. Liksom i brexit skulle det finnas stora risker för desinformation och hotfulla kampanjer.
Efter den rådgivande folkomröstningen skulle någon vara tvungen att bära ansvar. Låt oss säga att största delen av riksdagsledamöterna och ministrarna skulle vara av motsatt åsikt än folkomröstningens resultat. Om resultatet är mot Natomedlemskap skulle Nato vara lika villig att fortsätta samarbeta med Finland och skulle dörren till Nato stängas? Låt oss säga att både Finland och Sverige skulle ordna folkomröstningar samtidigt. Vad skulle hända ifall en är för och den andra är mot medlemskap, detta är ett av de flera scenarier som tas upp i den pinfärska utredningen kring Nato som utrikesministeriet beställt. Skulle vi då ha en lite motsvarande situation som man ser mellan Skottland och England idag?
Folkomröstning kan ses och upplevas som ett enkelt sätt att kringgå ansvaret och ställningstagandet i obekväma frågor. Samtidigt upplevs det vid första anblicken som politisk signal vara transparent och inkluderande. Som vi nu ser kan problem sedan uppstå då det inte finns politisk kapacitet eller ansvar att hantera omröstningsresultatets konsekvenser.
Partierna gör klokt i att ta en tydlig ställning huruvida de är för eller mot Natomedlemskap, eller åtminstone öppet redovisa sina säkerhetspolitiska resonemang. Det bästa sättet att öka transparensen är att både partierna och kandidater tydligt tar ställning till frågor före val.
Jaan Siitonen, pol.mag., arbetar som politiskt sakkunnig vid Svenska Bildningsförbundet.
Georgsgatan 27
00100 Helsingfors
Rådhusgatan 23
65100 Vasa
