Finland, Sverige och Nato. Olika tempon eller olika melodier?

26.02.2018 kl. 14:35
Nato-debatten har sedan Rysslands annektering av Krim åter igen blivit högljudd musik på båda sidorna av Bottenviken, men följer de nuvarande finländska och svenska debatterna olika tempon, eller t.o.m. olika melodier?

Nicolo Branchesi har jobbat som liberal praktikant vid Centerpartiets internationella kansliet i Stockholm och numera arbetar han där som internationell assistent. (foto: Nicolo Branchesi)

 

I Finland har presidentvalet nyligen ägt rum. Den sittande presidenten Sauli Niinistö har fått fortsatt mandat att leda landet med 64,4 procent av folkets stöd, 53,2 procentenheter ifrån hans främsta utmanare Pekka Haavisto (De Gröna), något som har tolkats som bl.a. ”inte klädsamt för en demokrati” (Åsa von Shoultz för Hufvudstadsbladet, 28.1.2018).

Under valrörelsen var presidentkandidat Niinistö försiktig med att ta stark ställning i för landet känsliga frågor - med avsikt att inte försämra sin position som favorit. Även om man kan spekulera kring anledningen till hans fenomenala valresultat (är det finländarnas förtjusning i fadersfigurer, svårigheten att utmana en sittande president, eller hans försiktiga utlåtanden), är det tydligt att Niinistö inte ser en finländsk ansökan om Nato-medlemskap som aktuell.

Likaledes anser han inte heller att det i Sverige finns en pådrivande vilja att lämna in en ansökan ”så där utan vidare” med motiveringen att han kontinuerligt träffar statsministern Stefan Löfven, men också oppositionspolitiker (Yrsa Grüne för Svenska Dagbladet, 16.1.2018). ”Så där utan vidare” kan låta som ett diffust begrepp. Väljer man att tolka det som att Sverige inte kommer att inte basera ett eventuellt beslut om att ansöka om Nato-medlemskap på en omfattande helhetsbedömning så har han definitivt rätt.  Gör detta dock en svensk ansökan om Nato-medlemskap mindre realistisk? Dessutom, medan dessa oppositionspolitikers identitet förblir oklar, kan man fråga sig huruvida man kan få en opartisk syn på den svenska Nato-frågans utveckling från de Nato-skeptiska socialdemokraternas partiordförande.

I Finland är stödet för en eventuell ansökan lågt och sjunkande: 22 procent av befolknngen är för ett medlemskap; 59 procent säger nej; och 19 procent har ingen åsikt i frågan (Helsingin Sanomats opinionsmätning, 5.11.2017). Detta återspeglas i Finlands riksdag där det också finns ont om stöd för medlemskap: Centern, De Gröna, Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och Sannfinländarna ställer sig negativt till ett finländskt Nato-medlemskap; Kristdemokraterna vill hålla dörren öppen för medlemskap men förespråkar det inte; medan Samlingspartiet och Svenska folkpartiet ställer sig positiva. Detta innebär att det just nu varken finns en folklig- eller en politisk vilja att Finland ska ansluta sig till Nato.

Niinistös påstående om ett finländskt Nato-medlemskap låter alltså rimligt, men är Sverige faktiskt på samma linje?

En ny mätning från Aftonbladet/Inizio visar att stödet för ett svenskt medlemskap ökar: 43 procent av svenska folket vill att Sverige ska vara medlem i Nato; 37 procent är emot; 20 procent svarar ”vet ej”(Aftonbladet, 14.1.2018). I Sveriges Riksdag ställer sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna mot ett svenskt Nato-medlemskap. Centerpartiet, Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna välkomnar ett medlemskap. Det innebär att hela Alliansen står bakom en ansökan till Nato. Vad händer då om de borgerliga partierna får flest riksdagsmandat och lyckas bilda regering efter det kommande riksdagsvalet? Jo, då kan det finnas både ett folkligt- och ett parlamentariskt stöd för inlämningen av en medlemskapsansökan. Förvisso finns det viss oenighet bland de borgerliga partierna om hur man bör bli medlem, Centerpartiet eftersträvar nämligen ett beslut baserat på blocköverskridande politisk samsyn och gärna i samsyn med Finland. Å andra sidan anser Centerpartiet också att Sverige och Finland är suveräna stater som i slutändan själv bestämmer om sina säkerhetspolitiska vägval. Då samtliga borgerliga partier är överens om att tiden är mogen för att Sverige ska börja processen att bli medlem är eventuella splittringar inom Alliansen långt ifrån oöverkomliga.

En Nato-medlemskapsansökan verkar alltså rimligare i Sverige än i Finland. Men vad händer om de två länderna skiljs åt i frågan? Skulle en eventuell svensk ansökan få den finländska opinionen att skifta mot en positivare attityd gentemot ett Nato-medlemskap? Ja - men inte tillräckligt mycket för att man skulle ha en gemensam linje.

Helsingin Sanomats opinionsmätning från november 2017 visar att fastän Sverige bestämde sig för att lämna in en medlemskapsansökan till Nato, skulle majoriteten av finländarna fortfarande vara emot ett finländskt medlemskap. Enligt opinionsmätningen skulle 52% säga ”nej” till Nato-medlemskap, 33% skulle säga ”ja” och 15% skulle svara ”vet ej”. Skulle då de finländska partierna inta en Nato-vänligare attityd? Det kan man bara spekulera kring.  Kristdemokraterna skulle förmodligen ansluta sig till de pro-Nato partierna Samlingspartiet och Svenska folkpartiet, vad gäller de övriga partierna skulle en svensk Nato-medlemskapsansökan förmodligen skapa interna splittringar. Men även om detta resulterade i en osannolik parlamentarisk majoritet för ett finländskt Nato-medlemskap, skulle man oundvikligen vara tvungen att ordna en folkomröstning. Detta förutsatt att de partier som efter en svensk ansökan har blivit pro-Nato inte har inkluderat ett finländskt medlemskap i sina vallöften. Med tanke på den ovannämnda röstprocenten skulle en folkomröstning inte bara resultera i en sannolik förlust för ja-falangen, utan också skapa ytterligare splittringar i det finländska samhället.

Musiken låter alltså rätt annorlunda beroende på vilken sida av Bottenviken man befinner sig.  Det är inte tidsfaktorn som skiljer de två grannländerna i Nato-frågan, det handlar snarare om alltmer olika opinioner. I Finland finns det en uppfattning om att Sverige och Finland kommer att hålla varandras hand vid en eventuell inlämning av en Nato-medlemskapsansökan. Självklart vore det klokast att ansluta sig samtidigt, men faktumet är att Finland och Sverige är två självständiga länder, med liknande, fast separata säkerhets- och försvarsintressen och som riskerar att växa isär i Nato-frågan. Olikt Finland verkar Sverige vara alltmer medveten om detta, att det alltså handlar om olika melodier och inte olika tempon.

Nicolo Branchesi