Nu börjar förändringens vindar blåsa

26.03.2018 kl. 16:11
Alltsedan de flera talen om de positiva framtidsutsikterna och det tyska Bundestagsvalet i september 2017 har Europa väntat. Väntat, dels på att tyskarna ska förhandla fram en regeringskoalition vilket tagit oväntat länge och dels på att Emmanuel Macron ska börja förverkliga sina storskaliga reformplaner för den Europeiska Unionen.

Emmanuel Macron och Angela Merkel. (Bild: Wikimedia Commons)

 

Att alla väntat på vad som komma skall torde inte blivit oklart. När Macron höll sitt stora europeiska linjetal i Sorbonne i september 2017 så blev det klart att förändringar och reformer kommer att ske. Tidtabellen blev dock hängande på det ifall han skulle få med andra på noterna.

Macrons tal kretsade kring en ambitiös och detaljerad reformagenda som enligt honom skulle ta ända till nästa årtionde att slutföra. Han efterlyste ett partnerskap mellan Tyskland och Frankrike för att förverkliga denna agenda.

Symboliskt nog hölls detta tal inför en publik av europeiska studerande i en stor amfiteater vid Paris äldsta universitet. Vid sidan av de principer och konkreta förslag Macron presenterade, föreslog han även att dessa skulle diskuteras och utvecklas vid ”demokratiska konvent ett slags medborgerliga samtal, i alla EU-medlemsländer under nästa år, och även debatteras under valkampanjerna inför Europaparlamentsvalet 2019.

 

Ett suveränt, enat och demokratiskt Europa.

Macron tog upp en rad aktuella utmaningar i det knappt två timmar långa talet; försvar och säkerhet, migration, bistånd, klimatförändring, den digitala revolutionen och den globala ekonomin. Macron menar att för att svara på alla dessa utmaningar måste de europeiska länderna hitta gemensamma sätt att försvara sina intressen och värderingar för att lyckas bevara och vidareutveckla den europeiska demokratiska och sociala modellen som globalt sett är unik. Macron tvivlade på att länderna i Europa klarar av att möta alla dessa utmaningar var för sig. Det är helt enkelt inte ett alternativ för Europa att fortsätta med samma politik, samma procedurer eller med samma budget. Det går inte längre för de europeiska länderna att vända sig inåt innanför sina nationella gränser; det skulle vara en kollektiv katastrof enligt Macron. Brexit gavs ingen större synlighet i talet. För Macron är Brexit ett avslutat kapitel, EU ska utvecklas och gå vidare utgående från de premisser som finns. Ifall man lyckas med det så kommer även Storbritannien att hitta sin plats i Europa och återvända till gemenskapen.

 

Quo vadis Europa?

Detta tal hölls alltså i september 2017 och sedan dess har hela Europa väntat på en tidtabell och på vem alla som kommer att vara ombord på denna reformskuta. Processen har tagit så här länge dels för att Merkels regeringsförhandlingar tagit exceptionellt länge, och dels för att Macron antagligen har insett att omvärlden utanför Frankrike inte heller är ett så fullt harmoniskt och lättreformerat ställe. Reformskutan fick helt enkelt back i seglen långt innan alla segel var hissade och farten kommit upp ordentligt.

Det som dock är entydigt är det att både Merkel och Macron fortfarande är eniga om det att reformer ska ske, med en förnyad europeisk union som knutpunkt för dessa. Att farten på reformskutan nu är långsammare beror främst på det att verkligheten hann ikapp. Reformer tar tid, kräver väldigt mycket arbete, det sker misslyckanden och mycket enklare blir det ifall man har allt förankrat bland de andra berörda parterna. Vindarna vänder mot förändring, men det är alltså mycket som krävs.

Ett exempel på denna nedbromsade reformiver är det att Frankrike och Tyskland tidigare talade om att de skulle skriva på ett avtal i juni 2018 för att få igång reformerna har skrotat idén. Avtalet föll inte på att man inte skulle kunnat komma överens, utan på det att man insåg att t.ex. eurozonen är en stor spelplan med 19 olika deltagare, som oberoende hur välvilliga Macron och Merkel är, nog kommer att bevaka sitt nationella intresse. En annan sak som ger upphov till oro, när det kommer till just eurosamarbetet, är det italienska valresultatet för under en månad sedan. Det kommer helt enkelt inte att vara möjligt att genomföra snabba reformer för ett allt tätare eurosamarbete.

Det som föregående vecka (v.12/2018) också bevisade är det att Macron har allt mindre tid att sätta på de storskaliga planerna han talade om i Sorbonne. Hans reformer i Frankrike går inte heller som planerat och stöter på patrull. Reformerna motsätts av dem som tror att de förlorar nåt på grund av dem. Att det blir stora demonstrationer när man vill reformera pensionssystemet eller strejk när man vill privatisera det statliga järnvägsbolaget är visserligen inte överraskande, men garanterat så vållar det problem.

Efter eurotoppmötet den 23.3.2018 var det också klart att Finlands linje skiljer sig väsentligt från den linje Macron planerat. Statsminister Juha Sipilä, som väldigt gärna talar om de ekonomiska frågorna och eurozonen, har tidigare i en intervju med Helsingin Sanomat menat att Finland inte ska vara en NEJ-sägare eller den som trycker på bromsen när det kommer till reformer, särskilt inom eurosamarbetet. Detta samtidigt som Finland, allra senast innan fredagens toppmöte meddelade att man inte kommer godkänna t.ex. en gemensam bankgaranti, en eurobudget, en EU-finansminister eller en gemensam EU-arbetslöshetsförsäkring. Alla dessa exempel är sådant som Macron understöder.

Att förändringens vindar blåser är alltså klart, även om de varierat i styrka. Det som fortfarande är oklart är det ifall Finland är ombord på denna reformskuta eller ifall man följer med i livbåten i aktersvallet bara för att man måste.

 

Alexander Lång är tidigare liberal praktikant och numera pressekreterare på Nils Torvalds kontor vid Europaparlamentet i Bryssel.

Alexander Lång