Nu går storebror till val – de stora partierna tappar terräng men vinner ändå

19.09.2017 kl. 11:51
Det nalkas val i EU:s folkrikaste land. De över 60 miljoner röstberättigade tyskarna ser ut att fördela sina röster jämnare än i förbundsdagsvalet för fyra år sedan. Hittills har tyskarnas valkampanjer inte bjudit på någon häpnadsväckande dramatik men missförstå mig rätt: Ett val i ett land av Tysklands kaliber behöver ingen överdriven dramatik för att intressera omvärlden.

"Det är dags för rättvisa" menar SPD:s Martin Schulz medan FDP:s Christian Lindner säger att "Vi inte väntar längre". (foto: Samuel Salenius

 

Sist men inte minst heter det. Nu är inte Tyskland sist – för att inte tala om minst – att ordna val bland EU-länderna, men visst känns det nittonde förbundsdagsvalet som en självskriven höjdpunkt i en serie viktiga europeiska val det gångna året. Var sjätte EU-medborgare är tysk och förbundsrepubliken står för en femtedel av EU:s bruttonationalprodukt. Beslutsfattandet i Tyskland är på tapeten i Europas alla hörn och dess konsekvenser kommer att sprida sig till grannländerna och längre bort som ringar på vattnet.

 

Angela Merkel utmanades aldrig på allvar

Det var tänkt att socialdemokraternas toppkandidat Martin Schulz (SPD) skulle gjuta liv i kampen om förbundskanslerposten. Någon vidare verklighet blev det inte av den förhoppningen.

 

Tvärtom.

 

För det första har den sittande förbundskanslern och kristdemokraten Angela Merkel (CDU) inte tackat ja till en andra tv-debatt med Schulz. Merkel har insett att det lönar sig att ligga lågt och undvika misstag. För det andra är det inte säkert att en ny debatt skulle ändra på det faktum att det inte finns – och aldrig fanns – någon ordentlig kamp de två kandidaterna emellan. I sin hittills enda tv-debatt kom Merkel och Schulz så bra överens att de mest uttråkade behövde en och annan kopp kaffe för att hållas vakna. Det fanns ingen fajt, det fanns ingen kämpaglöd. Det fanns ingenting i jämförelse med de känslosamt eldfängda valen i Frankrike och USA till exempel. Kanske är det så bra politik och dålig show ser ut...

Att kristdemokraterna och socialdemokraterna kommer överens är mindre överraskande då man tar i beaktande att de samarbetat i den sittande regeringen. Tillsammans fick partierna ett stöd på över 67 % år 2013 (41,5 % respektive 25,7 %) och enligt opinionsmätningarna ska CDU och SPD vara etta och tvåa också i år – om än med några procentenheter sämre resultat i bägge lägren. Oberoende av samarbetsbakgrund hade socialdemokraterna förgäves vågat hoppas på att Schulz skulle attackera kollegan Merkel i någon utsträckning. Detta medan CDU-anhängarna tidvis klagat på att Merkel tagit partiet vänsterut och kallat det en ”socialdemokratisering av CDU“. Man kommer inte ifrån det faktum att de två toppartierna står varandra allt närmare och att de sannolikt idkar regeringssamarbete också de kommande åren. 

Merkels CDU (i union med systerpartiet CSU i Bayern) ser ut att få ett stöd på uppemot 40 % och följaktligen förväntas Merkel gå mot en fjärde mandatperiod som förbundskansler. Genom att rösta på Merkel förväntar sig tyskarna stabilitet och trygghet. Samtidigt får man ta det fortsatta förtroendet som ett tecken på att många tyskar är relativt nöjda med landets utveckling. I EU ser man fram emot en seger för kristdemokraterna, då Merkel redan visat sig komma bra överens med den nyvalda franska presidenten Emmanuel Macron. Bägge förhåller sig positiva till EU, som febrilt söker efter en ny identitet utan de brittiska vännerna.   

 

Kampen som hårdast bakom de två stora

Bakom de två största partierna går det hett till och de mellanstora partierna ser ut att stjäla en del röster från CDU och SPD. Det bara fyra år gamla högerextremistiska partiet AfD, Alternative für Deutschland, har vind i seglen och leder attacken mot Merkel. AfD står för främlingsfientliga och EU-skeptiska värderingar. Partiet lever inte minst på missnöjet mot den sjusiffriga flyktingvågen som Merkel öppnade dörren för åren 2015–2016. Redan nu kan man säga att AfD kommer att göra sitt bästa val någonsin då opinionsmätningarna ger partiet runt nio procent jämfört med 4,7 % år 2013. Samtliga tyska partier har ändå meddelat att de kommer att vägra samarbeta med AfD i regeringssammanhang, så en tredjeplats i valet kan göra AfD till Tyskland största – och garanterat mest högljudda – oppositionsparti.    

Liberalerna i Freie Demokratische Partei, FDP, hör vid sidan av AfD till de två partierna som förväntas gå mest framåt sedan 2013. Där tar emellertid likheterna de två partierna emellan slut. FDP har varit med i alla 18 förbundsdagsval tidigare och såg sin resultattopp år 2009 då det kammade hem ett väljarstöd på 14,6 %. Därefter bjöd valet 2013 på en rejäl kalldusch – och en bottennotering på 4,8 %. Katastrofvalet gav inga mandat i förbundsdagen och helt förståeligt är hungern efter sådana nu enorm. Partiordförande Christian Lindner har lyckats med bedriften att vända den svaga trenden och i skrivande stund ger opinionsmätningarna FDP runt nio procent. Gatubilden i Berlin har prytts med färggranna, gulljusröda FDP-affischer, där temat ofta är digital utveckling.

Också vänstern (Die Linke) och de gröna (Die Grünen) har en chans att ta hem mandat i förbundsdagen då deras uppskattade stöd befinner sig på runt tio respektive åtta procent. Förbundsdagen ser med andra ord ut att få en mångsidigare palett ledamöter, då sex partier kan komma att klara femprocentsspärren (se nästa stycke).

 

Tyskarna väljer favoritkandidat och -parti

På söndag den 24 september har varje myndiga tysk möjligheten att utnyttja sin rösträtt. I valet, som en del redan förhandsröstat i per post, ska väljaren rösta på en kandidat och ett parti. Den så kallade ”förstarösten“ (ty. Erststimme) är en personröst som direkt stöder den ifrågavarande kandidaten. Kandidaterna som får flest förstaröster i sina respektive valkretsar lägger vantarna på direktmandat och således automatiska platser i förbundsdagen. Förstarösten ger 299 kandidater från alla Tysklands hörn en plats i förbundsdagen.

Samtliga återstående runt 300 mandat fördelas så att alla partier i slutändan har en lika stor andel sammanlagda mandat som andel ”andraröster“ (Zweitstimme). Väljarna ger sina andraröster till valfritt parti, som sedan fyller ut sina mandat med egna kandidater. Femprocentsspärren garanterar att inga partier med under fem procent av andrarösterna får plats i förbundsdagen – med undantag av eventuella partier som får ihop minst tre direktmandat via förstarösterna.

Kristdemokraterna etta. Socialdemokraterna tvåa. Men sen då? Vem som kniper tredjeplatsen, hur den nya regeringen ser ut och hur Tyskland agerar internationellt – det klarnar i tur och ordning med start på söndag kväll. Då skrivs de inledande orden till ett nytt kapitel i EU:s folkrikaste lands historia. Då har storebror gått till val.

 

Samuel Salenius arbetar som Liberal praktikant vid Friedrich Naumann stiftelse i Tyskland.

Samuel Salenius