Nordens tid är nu

16.08.2017 kl. 10:38
”Vittu mitä paskaa, ei voisi vähemmän kiinnostaa.” Det lär den dåvarande finländska nordiska samarbets- och europaministern Alexander Stubb (Saml) ha muttrat i kulisserna i samband med Nordiska rådets möte i Köpenhamn år 2011.

Bild: Søren Sigfusson/norden.org

 

Det må vara osagt vad Stubb egentligen sade då han avlägsnade sig från mötet, men medierna var inte sena att haka på och den gamla stammens nordister var lika snabba med att höja på ögonbrynen över att någon antydde att det nordiska samarbetet var skit. Stubb förklarade efteråt sitt klavertramp med att han var sliten av långa resor och för lite sömn, men att han minsann tycker mycket om det nordiska samarbetet. ”Jag brukar säga att jag älskar EU. Lika mycket älskar jag nordiskt samarbete. Det är enormt viktigt.”, sade Stubb i en kommentar.

Stubb hade knappast tänkt sig att hans kontroversiella muttrande skulle hamna på löpsedlarna, men samtidigt lade han fingret på en öm punkt när det gäller det nordiska samarbetet. Vilken resultatorienterad politiker som helst kan bli frustrerad över det till synes långsamma arbetet med att slipa bort gränshinder mellan de nordiska länderna. Lite elakt kallas Nordiska rådet en kaffeklubb, där man i festtalen talar varmt för det nordiska samarbetet, men det glöms bort i samma stund som man landat i den egna inrikespolitiska verkligheten. Mot den bakgrunden är den frustration som Alexander Stubb gav uttryck för förståelig. För det finns en enorm och delvis outnyttjad potential i det nordiska samarbetet.

De ljuva ungdomsåren

Låt oss kasta en blick i backspegeln för att bilda en uppfattning om hur de goda nordiska grannarnas konstruktiva samvaro alltmer har kommit att likna ett lite smågnälligt äktenskap där ingen riktigt är intresserad av att ta några initiativ.

Nordiska rådet grundades visserligen år 1952, men vi tar avstamp i år 1962. Då skrev nämligen de nordiska länderna på Helsingforsavtalet, som kan ses som fundamentet för det nordiska samarbetet. Detta nordiska grundfördrag innehåller rätt stränga förpliktelser att beakta medborgarna i de andra nordiska länderna.

Barn- och ungdomsåren förlöpte smärtfritt inom den nordiska familjen och Helsingforsavtalet kan ses som en framgångshistoria, inte minst tack vare den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. På individnivå öppnades karriärmöjligheter i hela Norden och på nationell nivå lindrades flaskhalsar vid ekonomisk överhettning och vidgade arbetsmarknaden där ekonomin släpade efter, skriver författaren och historiken Gunnar Wetterberg i tankesmedjan Agendas rapport Nordens tid är nu – förutsättningar och möjligheter med ett nordiskt medborgarskap.

Europa lockar de unga vuxna

Men det gick som det ofta går när man växer upp, också om man är goda vänner och har en gemensam värdegrund att stå på – man växer ifrån varandra en aning. Så gick det också för de nordiska länderna. För många unga finns lockelsen utanför det egna landets gränser. För de nordiska ländernas del stavades frestelsen Europa. De nordiska länderna valde lite olika anknytning till Europa. Efter drygt 30 år av nordisk gemenskap valde Sverige och Finland ett EU medlemskap, medan Island och Norge nöjde sig med EES-avtalet. Och när det gällde Nato-medlemskap valde man också olika. Inte så att man vände ryggen till det nordiska, men i jakten på nya vänner och upplevelser i EU-gemenskapen kom onekligen det nordiska samarbetet i andra hand.

”Det förfaller rätt uppenbart att de nordiska länderna vid tiden före Danmarks, Finlands och Sveriges inträde i EU var mogna för ett tätt samarbete till och med i form av någon slags nordisk union. Möjligheterna försämrades dramatiskt när länderna valde att var för sig och inte som ett block gå med i den europeiska integrationsprocessen.” Det skriver jur.lic. Sten Palmgren i tankesmedjan Agendas rapport. Palmgren är tidigare lagstiftningsråd vid Justitieministeriet och har bland annat varit Finlands representant i Gränshinderrådet.

Medelålders nordisten: ”Borta bra men hemma bäst”

Det moderna nordiska samarbetet firar i år sin 55-årsdag, om vi räknar Helsingforsavtalet som startskottet. Vi talar alltså om en vital och resursstark medelålders nordist, som under åren samlat på sig internationell erfarenhet men kanske tappat lite av sin ungdoms äventyrslystnad. Lite lugnare, lite klokare och lite mer orienterad mot hemmaknutarna. Som 50+ vill man gärna slå av på takten en aning, fokusera på det viktiga och knyta an till gamla vänskapsband.  Kanske slå vakt om en guldkantad pensionärstillvaro? Norden utgör inget undantag i denna livscykel. Det är i det här skedet vi befinner oss nu. 90-talet och det första decenniet på detta årtusende gick åt till att anpassa sig till EU, men nu har pendeln slagit tillbaka och det nordiska har fått en större roll igen.

I september 2016 sade de nordiska samarbetsministrarna att Norden skall vara världens mest integrerade region. Målsättningen är uttalad och det finns många skäl att med skärpt fokus vända blicken mot det nordiska igen. Först slog eurokrisen till och skakade rejält om det europeiska bankväsendet. Man har nu lyckats rida ur den värsta stormen, men på längre sikt är eurons framtid något av ett frågetecken. Sedan drog en flyktingvåg in över Europa och orsakade en skälvning som man mycket väl kände här uppe i norr. Det är nu klart att Storbritannien med smällande dörrar lämnar EU. Konsekvensen är troligen att de nordiska länderna kommer att få svårare att få gehör för sina intressen. Och vilka konsekvenser Brexit får för EU kan givetvis vara betydligt mer långtgående än så. Lägg ytterligare till ett allt mer oförutsägbart Ryssland och ett USA med Donald Trump i spetsen. Vilka stormar kommer att blåsa upp i Östersjöregionen i framtiden? I det läget är det bra att se var man har sina gamla goda vänner – de nordiska vännerna.

En guldkantad pensionärstillvaro

Det finns en mall för hur ett intensifierat nordiskt samarbete kunde se ut. Gunnar Wetterberg skapade debatt år 2009 då han föreslog att de nordiska länderna skulle bilda en förbundsstat, med gemensam valuta, gemensam arbetsmarknad, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gemensam invandringspolitik. I detta sammanhang lyfts ofta det faktum fram att Norden med sina ca 26 miljoner invånare skulle vara en ekonomisk stormakt inte bara på den europeiska spelplanen utan också globalt sett.  I diskussionen har man lekt med tanken att danska drottning Margarete skulle bli statsöverhuvud och en lekfull armbrytning om vilken stad som skulle få äran att titulera sig Nordens huvudstad har utspelats. Stalltipset är att Helsingfors i utkanten av förbundsstaten knappast ligger speciellt bra till, men å andra sidan kan vi trösta oss med att förbundsstaten Norden är Finlands enda realistiska chans att nå någon form av finska fotbollsframgångar i och med ett nordiskt landslag.

På kort sikt finns kanske inte realism över tanken på en nordisk förbundsstat, och kanske inte vad gäller framgång för finsk fotboll heller för den delen, men förslaget väckte genklang bland medborgarna i Norden. I en opinionsundersökning som genomfördes år 2009 var 42% av de tillfrågade positivt inställda till att de nordiska länderna skulle slås ihop till en förbundsstat.

Ekonomiauktoriteten Sixten Korkman, professor vid Aalto-universitetet, hör till dem som tycker att Wetterbergs tankar är fräscha. Också om Korkman inte tror på en nordisk förbundsstat så flaggar han för ett utökat nordiskt samarbete. ”Om integrationen inom EU inte fördjupas så finns det utrymme för att betona det regionala.”, skrev Korkman år 2015. Och när man idag betraktar EU-bygget ter sig inte en utökad integration som det som står närmast till hands – tvärtom.

Oberoende av utvecklingen inom EU borde man inom Norden inse att ett tätare nordiskt samarbete skulle vara av största vikt, framhåller Sten Palmgren i Agendas rapport. ”Ett tätt nordiskt samarbete behövs om EU går mot en disintegration, men det behövs minst lika mycket om integrationen fördjupas.”  Palmgrens tes är att det är hög tid för de nordiska länderna att positionera sig i förhållande till den internationella utvecklingen i Europa och till Europeiska unionen. Enligt Palmgren är det inte längre sakligt att avfärda förslag till tätare nordiskt samarbete som ”orealistiska”. Så som världen ser ut idag är bedömningen vad som är ”realism” mycket svår, för att inte säga omöjlig att göra.

Tidigare försök att intensifiera det nordiska samarbetet har långt strandat på grund av EU-medlemskapet och på grund av de juridiska komplikationer som uppstår i och med att särbehandling och diskriminering enligt nationalitet är förbjudet enligt EU:s grundfördrag. Men om de nordiska länderna vill utöka sitt samarbete skulle det gälla att ta tjuren vid hornen och inleda förhandlingar med unionen för att reda ut vilket slag av särbehandling som ryms inom EU:s ramar. Det finns också en fränare väg att gå, dvs något förenklat att skjuta först och fråga sedan. Man kan fråga sig om vi alltid bör vara bäst i EU-klassen?

En nordisk förbundsstat ter sig kanske på kort sikt som en orealistisk lösning speciellt då både Island och Norge inte är medlemmar av EU men en tätare integration i Norden i form av ett ”nordiskt medborgarskap” av något slag är helt möjligt att uppnå inom en överskådlig framtid.

Enligt Sten Palmgren skulle ett första steg vara att Nordiska rådet fick beslutanderätt i vissa frågor, det vill säga en viss överstatlighet som skulle binda medlemsländerna. Det kunde handla om arbetsrättsliga frågor och socialrättsliga frågor. Nordiska rådet kunde också exempelvis bestämma hur EU-direktiv genomförs i de nordiska länderna, och att de genomförs på samma sätt i alla länder.

 

Den springande punkten när det gäller det nordiska samarbetet är att Nordiska rådet saknar reell makt och därmed lätt får en kaffeklubbsstämpel och det nordiska samarbetet förblir en floskel i festtalen. Ett organ med maktbefogenheter skulle med säkerhet höja beslutfattarnas intresse för att verkligen driva den nordiska integrationen. Och säkerligen skulle det vara annat ljud i skällan i kulisserna på Nordiska rådets möten också. Vågar påstå att Alexander Stubb i det sammanhanget lätt skulle utbrista. ”Vittu, tämä on hauskaa.”

 

 

 

Texten ingår i publikationen "Seitsemän näkymää Suomelle - Ajatuspajojen tulevaisuusvisioita" där sju tankesmedjor ger sin vision av framtidens Finland.

 

Mattias Fagerholm