Populismens och despotismens era

05.05.2017 kl. 11:11
Istället för att fokusera sig på europeiskt samarbete har Trump varit upptagen med möten och telefonsamtal med auktoritära ledare.

Marine Le Pen har använt sig av samma strategier i sin presidentkampanj som Trump (Bild: Blandine Le Cain, Flickr)

 

Vad har Rysslands Vladimir Putin, Egyptens Abdel Fattah el-Sisi, Indonesiens Rodrigo Duterte, Nordkoreas Kim Jong-un och Turkiets Recep Tayyip Erdogan gemensamt? Alla är mer eller mindre diktatorer eller har åtminstone auktoritära element i sin styrning. De styr sina länder med en järnhand, förtrycker civilsamhället och begränsar yttrandefriheten.

De har alla dessutom fått komplimanger av Trump.

Efter ett “väldigt vänligt samtal”, bjöd Trump den kontroversiella Duterte, som hade väldigt dåliga relationer med Obama, till USA på statsbesök. Ur en amerikansk synpunkt har Trump haft en väldigt mild syn på Putin och dessutom kallat honom väldigt smart. Och Kim Jong-un skulle Trump vara “ärad att träffa under rätta omständigheter”. Listan tar inte slut där.

Att en amerikansk president mer eller mindre öppet stöder regimer som trycker ner på befolkningens friheter och bryter mot deras mänskliga rättigheter är inget nytt. USA har en lång lista på flera olika repressiva allierade som de samarbetat med i åratal och engagerat i olika politiska, ekonomiska och militära projekt.

Saudiarabien som inte precis är det ideala landet för kvinnor, religiösa minoriteter eller mänskliga rättigheter överhuvudtaget har länge varit en nära samarbetspartner med USA. De har haft gemensamma intressen i Mellanöstern, speciellt mot Iran. På torsdagen meddelade Trump att hans första utrikesresa som president blir Saudiarabien, följt av Israel och Italien i samband med G7 mötet. Många på USA:s utrikesdepartement hade hoppats på att han skulle ha gjort sin första resa redan långt tidigare, och valt ett mer neutralt land för att minska spekulationerna kring valet av land och intrycket det ger för resten av världen. Vanligtvis är Mexiko, Kanada eller ett europeiskt land bland de första på listan, men inte när det kommer till Trump.

Skillnaden med Trump och tidigare presidenter är att han varit en ovanligt högljudd kritiker av flera västerländska organisationer och europeiska stater, vilka han lyft fram i negativt ljus. Inte ens de nordiska länderna, vars framgångar hyllades av Obama, har besparats Trumps kritik då Sverige lyftes fram under diskussionen om invandringspolitik.

Kombinationen av Trumps beröm för auktoritära ledare med hans negativa kommentarer om EU och uppmuntrandet att lämna unionen är absurt och farligt.

 

Globaliseringen som en gemensam nämnare för populistiskt hat

Under denna tid då populismen fått starkare fäste överallt i världen och stabiliteten i Europa äventyras av icke-liberala demokratier i bland annat Ungern, Polen och Turkiet, behöver Europa en stark, pro-europeisk amerikansk president. Tyvärr är “pro-europeisk” inte ett synonym användbart i kontexten av Trump.

Visst har Trump europeiska vänner, men den franska nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen - som förhoppningsvis inte kommer att kallas president efter söndagens val - och en av ledarna för Brexit-kampanjen, Nigel Farrage, hör inte precis till dem man skulle hoppas att tillsammans bygger på de transatlantiska relationerna.

Marine Le Pen var en av de få som öppet stödde Trump under hans kampanj och var snabb att gratulera honom då han vann presidentvalen. Hon använder sig av samma argument om protektionism, terrorism och slutna gränser som Trump i sin kampanj och sina debatter, till den mån att man ibland knappt vet vems åsikter det egentligen handlar om. Även om Trump inte i gengäld gett sitt officiella stöd åt Le Pen, har hans kommentarer om terroristattackerna i Frankrike och Le Pen som en potentiell stark ledare, som kunde hindra liknande incidenter, eventuellt haft en inverkan på presidentvalet.

Enligt Både Trumps och Le Pens retorik är globaliseringen den stora fienden. Den gör människor arbetslösa, lockar immigranter för att stjäla jobb och leva som sociala odågor, ökar risken för terroristattacker och gynnar endast den politiska eliten.

Globaliseringen leder naturligtvis även till offer - offer som har en bra orsak att vara arga på systemet och ignoranta politiker. Finanskrisen är bara ett exempel där eliten vann på medborgarnas kostnad. Bankirerna som var en av orsakerna till krisen gick iväg oskadda medan de vanliga medborgarna var de största förlorarna. Men varken Trumps eller Le Pens retorik är tillräckligt faktabaserad. De båda kan försöka stänga gränserna och förbjuda immigranter och flyktingar tillträde, men de kan inte stänga ögonen för mänskliga rättigheter. De kan med våld hålla uppe kolgruvor, men de kan inte undvika faktum att det är en döende industri och kommer i allt större mån att kompenseras av förnybara energiresurser. De kan förespråka protektionism, men de kan inte vrida tillbaka tiden och ignorera att automatiseringen är en större risk för amerikanska eller franska arbetare än internationella handelsavtal.

Trumps brist på respekt för internationella avtal, både politiska och handelsavtal, har inte varit uppmuntrande. Hans presidentkampanj karaktäriserades av anti-multilateralism. Hans fientlighet mot internationella organisationer var tydlig, och har hållit i alltsedan han blev president. Den budgetminskning han föreslog tidigare skulle reducera finansieringen för diplomati och utländska biståndsprogram med 28%, inklusive Förenta Nationernas (FN) och Världsbankens program. Liksom i NATO, står USA för tillfället för över en femtedel av FN:s budget.

Med ett så pass stort maskineri som FN, finns det legitima orsaker för amerikanare att kräva att USA drar ner på sin finansiella roll för att minska på byråkratin. Om budgetminskning är den enda konkreta handlingen, riskerar man dock samtidigt USA:s roll inom världspolitiken. Många anti-amerikanska regimer skulle hurra över ett mindre amerikanskt inflytande inom FN och hålla tummarna för att det är början på slutet för USA som världsmakt.

Ett mindre stabilt och mer populistiskt Europa är i varken amerikanskt eller europeiskt intresse. För både Europas och USA:s skull, får vi hålla tummarna uppe att Emmanuel Macron kammar hem vinsten på söndagen.

 

Mariette Hägglund är forskningsassistent på tankesmedjan Center for Transatlantic Relations på SAIS, Johns Hopkins Universitet i Washington, D.C.

Mariette Hägglund