Supermakternas maktspel får nya vändningar med Trumps missilattack

21.04.2017 kl. 10:52
Styrkeuppvisningen både från Trumps, Putins och Assads håll har börjat gå ur kontroll, för att inte tala om Nordkoreas Kim Jong-Un som också försöker delta i stormaktsspelen.

CIA:s direktör Mike Pompeo på tankesmedjan CSIS (Bild: Mariette Hägglund)

 

Assads brott mot internationella konventioner ökar spänningarna mellan stormakterna

Vad spelar internationella konventioner och normer för betydelse om de inte följs? De är till nytta endast om länder verkligen följer dem och strävar till att höra till den gruppen länder som uppskattar dessa värden, som ofta kategoriseras som västerländska.

Ironiskt nog utnyttjas konventionerna av bland annat diktaturer, vilket leder till brott mot mänskliga rättigheter och en ojämn maktbalans. Genom att ratificera konventioner, kan regimer bortförklara överträdelser av humanitära eller mänskliga rättigheter med bevis på ratificeringen av konventioner samtidigt som civila dör p.g.a. regimers användning av kemiska eller biologiska, dvs. så kallade massförstörelsevapen.

Det typiska mönstret är att den internationella gemenskapen anklagar regimen, men orsakerna till dödsfallen hålls som mysterium eftersom regimen nekar sin inblandning och hindrar internationella organisationer tillträde att undersöka dödsfallen. Det är lätt för en auktoritär stat att binda sig till en konvention om det nödvändiga verkställandet av dem fattas, vilket följaktligen resulterar i att ingen bär ansvaret för eventuella överträdelser. Samma mönster har om och om igen skett med Bashar Al-Assad och kriget i Syrien, senast i början av april då saringas dödade tiotals civila, inklusive barn.

Skulden för saringasattacken lades direkt på Bashar Al-Assads axlar, och relationen mellan USA och Ryssland har hädanefter sjunkit till historiskt låga nivåer. Stämningen i Förenta Nationernas säkerhetsråd förra veckan var spänd då resolutionen om Syrien, eller mer specifikt resolutionen om att ge tillträde för internationella organisationer att undersöka saringasattacken, diskuterades. Assad har även tidigare ignorerat internationella konventioner som Syrien har anslutit sig till genom att använda sig av kemiska vapen.

Trots att Assad använde kemiska vapen mot sin egen befolkning tidigare, uträttade man aldrig lika massiva motangrepp mot honom, trots försök från Obamas sida och press från en del kongressledamöter. Stödet från kongressen förblev otillräckligt, och ironiskt nog har Obama senare blivit kritiserad av kongressen för sin passivitet med Syrien och brist på hårda tag med Assad. Trump kritiserade Obama ett flertal gånger för de attacker som uträttades eftersom de inte åtnjöt kongressens fulla stöd och Trump ansåg att USA borde hålla sig borta från Syrien.

Trump försäkrade att han endast skulle fokusera sig på att besegra IS i Irak och sluta slösa tid och skattebetalares pengar på kriget i Syrien. I typisk Trump stil, ändrade han dock åsikt efter att ha blivit president och gick emot alla sina tidigare utsagor genom att tillåta en attack med 59 kryssningsmissiler mot den syriska flygbasen i Homs en vecka efter saringasattacken.

Genom att hämnas på Assad signalerade Trump åt Ryssland att Assad har överskridit USA:s toleransnivå. Missilattacken i sig själv är en betydande förändring i USA:s politik eftersom man hittills främst har fokuserat sig på att strida mot IS, och istället följt med konflikten mellan Assads regeringstrupper och rebellgrupperna på ett större avstånd utan desto större direkta interventioner.

 

Kina faktorn och Trump

Missilattacken gjordes under Kinas president Xi Jinpings besök i USA i Trumps reträtt Mar-a-Lago. Angående mötet med FN:s säkerhetsråd verkar media inte ha noterat att FN resolutionen om Syrien hade en ny, märkvärdig förändring som Trump borde få beröm för.

Ryssland använde, som alltid, sin vetorätt och slopade resolutionen, medan Kina däremot avstod från att rösta. Detta är en signifikant förändring som gick obemärkt från media, men som tjänar mera uppmärksamhet än vad den fått. Generellt sett har Kina inget strategiskt intresse i Syrien förutom att kanske irritera USA med sin vetorätt och delta i stormaktsspelet.

Genom att avstå från röstningen indikerade Kina att den inte stöder användningen av massförstörelsevapen, och tog ett steg mot en mer neutral förhållning. Trump meddelade dessutom efter sitt möte med Xi Jinping att han för tillfället inte tänker beskylla Kina för att manipulera sin valuta. Jinpings besök i Mar-a-Lago har med andra ord högt sannolikt spelat en stor strategisk roll i denna plötsliga förändring i båda ländernas ändrade åsikter.

Dock är Syrien inte Kinas största prioritet, vilket troligtvis underlättade förhandlingarna. Flera andra aktuella problem kvarstår bland annat med frågan om Sydkinesiska havet och problemen på den Koreanska halvön. Till skillnad från Syrien, är Nordkorea strategiskt och militärt av stort intresse för Kina, vilket även förklarar varför Kina är Nordkoreas största partner. Efter Vita husets uttalande - som senare visade sig vara vilseledande - om att USA skickar en armada till den Koreanska halvön, svarade Jong-Un med hot om vidare åtgärder om USA blandar sig i Nordkoreas inre affärer.

Kina förhöll sig förvånansvärt neutral och gav inte sitt fulla stöd åt Nordkorea. Å ena sidan vill Kina inte att Nordkorea utvecklar kärnvapenkapacitet och de ser Kim Jong-Un som alltför oförutsägbar och svårare att kontrollera i jämförelse med hans far. Å andra sidan vill Kina definitivt inte se ett enhetligt Korea som lutar mot stöd från USA. Ett större samarbete med Syd- och Nordkorea skulle öka det amerikanska inflytandet vid Kinas gräns, vilket ur ett kinesiskt säkerhetspolitiskt perspektiv är väldigt riskabelt och misshagligt.

 

Vad kan förväntas av Trumps följande 100 dagar?

Mike Pompeo, tidigare kongressledamot för Kansas i representanthuset som avgick för att ta emot positionen som CIA:s direktör som Trump erbjöd honom, har varit upptagen med att försvara missilattacken och övertyga motståndare att det fanns tillräckliga och vägande bevis på att Assad är skuld till den kemiska attacken efter att både Assad och Putin fördömt attacken.

I sitt första framträdande som CIA:s direktör på tankesmedjan CSIS förra veckan, sade Pompeo att Trumps administration är redo att engagera sig i aktiviteter som den tidigare administrationen inte var, vilket signalerar en hårdare attityd mot USA:s opponenter. Missilattacken skickade starka tecken mot bland annat Irans och Rysslands håll och man må förvänta sig hårda linjer i Trumps Mellanöstern politik i fortsättningen.

Missilattacken var ett tecken för både hans inrikes- och utrikes publik att Trump kan få saker till stånd om han så vill. Denna oförväntade och effektiva missilattack var något både republikaner och demokrater länge hade väntat på och som fick stöd av representanter från båda partierna – precis det stöd som hittills lyst med sin frånvaro med hans tidigare prestationer. Den kom även bra till hands för att främja Trumps ego som säkerligen fick en stöt eller två efter att hans hälsovårdsplan slopades, hans verkställande order om inreseförbudet reviderades och nominerandet av hans kandidat Neil Gorsuch till högsta domstolen försvårades.

Under Trumps hundra första dagar verkade det som om “Amerika först” strategin hade slopats framom en mer internationell och interventionistisk politik. Enligt USA:s före detta ambassadör för Syrien, Afghanistan och Irak Ryan Crocker har ingen president sedan George H.W. Bush varit lika engagerad i internationella affärer i ett lika tidigt skede som Trump.

Trumps tal på tisdagen i Wisconsin var ett av de få konkreta tecken på hans ”Amerika först” agenda under de senaste veckorna. Följande dag på onsdagen lyckades republikanerna med nöd och näppe undvika att hälsominister Tom Prices säte i Georgias sjätte distrikt i representanthuset gick åt demokraternas Jon Ossof som lyckades kapa 48,3% av rösterna. Detta ökade missnöje bland republikanska röstare kommer att tvinga Trump att fokusera mindre på utrikesfrågor och mera på framsteg i den inhemska politiken.

 

Mariette Hägglund