ISIS, Ryssland, falska medier… och så den bortglömda Arktis

01.03.2017 kl. 10:09
Med tanke på de senaste veckorna som varit fyllda av turbulens i Vita huset, kommer Arktis knappast att spela en märkvärdig roll i den nära framtiden trots press från olika håll hos republikanerna att budgetera mera pengar för den amerikanska kustbevakningen för att bl.a. bygga mer isbrytare.

"USA ligger fortfarande långt bakom Ryssland i sina investeringar i Arktis"

 

I enlighet med sin kampanjretorik, har Trump tagit konkreta steg för att enligt sina egna ord ”skapa jobb åt alla industriarbetare” och minska på regleringarna om naturskydd. Bland annat har han avskaffat bestämmelsen som skyddar vattenströmmar, den så kallade ”Stream Protection Rule”, som Obama fastställde i all sin hast innan hans presidentskap var över. Denna resolution reglerar kolindustriers möjligheter att fritt dumpa sitt avfall i bäckar och håligheter i berg i USA:s gruvsamhällen.

Trumps politik gällande de flesta frågor verkar fortfarande oklara, men om detta är en indikation på hur han behandlar energi- och miljöpolitik, finns det anledning till oro. Direkt relaterat till energi- och miljöfrågor är Arktis, som Trump fortfarande inte kommenterar trots sitt annars väldigt aktiva Twitter konto. Alaskas republikanska senator Lisa Murkowski (som var en av de två republikanska senatorerna som röstade mot den omtvistade utbildningsministern Betsy DeVos tidigare denna månad) sade senast förra veckan att Trump administrationens politik på varken Arktis eller klimat är på det klara, och att hon kommer att diskutera ämnet när hon träffar utrikesministern Rex Tillerson.

Med tanke på att Arktis påverkas av klimatförändringen i större mån än andra områden i världen, är Trumps tweets om att klimatförändringen är en bluff och ett kinesiskt försök att göra USA mindre konkurrenskraftig och hans hot om att dra sig ur Parisavtalet väldigt oroväckande.

Vad Trump glömmer bort i diskussionen om hur många jobb han kan skapa eller hålla kvar genom att stöda kolgruvor och industri, är att jobb relaterade till icke-förnybara energiresurser minskar då investeringar i och efterfrågan på förnybara naturresurser ökar. Istället borde han fokusera sig på hur dessa arbetare kan omskolas och vad som på lång sikt verkligen lönar sig. Att kallt utesluta folkhälsan hos dem som påverkas av hans möjliga ignorans på miljöfrågor och klimatförändring kan även ha en motsatt inverkan än den han hoppats på.

 

Obamas klimatpolitik och prioriterandet av Arktis ett minne blott under den nya administrationen

I maj 2013 fastställde Obama den nationella arktiska strategin, vars syfte är ett stabilt och konfliktlöst Arktis där nationer agerar ansvarsfullt och gör samarbete, och där ekonomiska och energiresurser utvecklas på ett hållbart sätt, samt där den känsliga miljön och ursprungsbefolkningars intressen tas i beaktande. Trumps behov av att konstant kritisera och protestera mot Obamas politik är en ytterligare indikation att han inte kommer att behandla Arktis som ett ekologiskt sårbart område som behöver både beskyddande lagar mot olje- och gasutvinning och dialog med ursprungsbefolkningar, utan snarare som ett område med möjligheter för ekonomisk vinst.

Det finns delade åsikter om Obamas beslut att ta bort Arktis från leasingprogrammet för den s.k. yttre kontinentalsockeln (Outer Continental Shelf, OCS) och förbjuda energiutveckling inom ca. 185 km från de resursrika Beauforthavet och Tjuktjerhavet. Å ena sidan kritiseras det för att hindra privat investering och således ekonomisk tillväxt och förbättring på infrastrukturen som kunde öka turism och frakt av kommersiella gods samt möjliggöra olje- och gasutvinning. Å andra sidan är precis dessa faktorer enormt riskabla i den känsliga miljön, där ett minsta läckage kunde ha katastrofala följder då redan faktumet att det tar längre tid för olja att bryta ner i kallare klimat är ett problem i sig, varför även programmet välkomnades av flera miljöorganisationer och grupper som representerar ursprungsbefolkningar.

 

Rysslands försprång på Arktis sätter press på Trump

En annan faktor som troligtvis kommer att orsaka huvudbry åt Trump är USA:s minimala mängd av fartyg i Arktis, vilket dessutom blivit ett föremål för kritik gällande den nationella säkerheten och Ryssland. Narrativet som ofta används om Arktis är att Ryssland bygger upp sin nordliga militära kapacitet som en del av sina neoimperialistiska ambitioner för att förändra Arktis till en SFÄR av geopolitiska spänningar och konflikter. För tillfället är Ryssland betydligt längre i sina investeringar i Arktis, med både militära baser och flera vetenskapliga baser samt investerar miljarder i infrastruktur i övrigt.

Representanthusets ledamot Duncan Hunter, som även är ordförande för representanthusets sjöbevaknings- och maritima transportens underkommitté (House Subcommittee on Coast Guard and Maritime Transportation) har satt mera press på Trump om att USA bör öka sin militära kapacitet på Arktis som en del av USA:s nationella säkerhet. Ryssland med sina 40 fartyg, i jämförelse med USA:s två fartyg, är statistiskt sett oroväckande från den amerikanska synpunkten.

Argumenten för att öka USA:s militära färdigheter baserar sig på oron om att Rysslands handlingar i Ukraina och Syrien reflekterar landets övriga politik, och att den ökade militariseringen av Arktis är förebådar ett mer hotfullt Ryssland som eventuellt vill göra Arktis till ett geopolitiskt ostabilt område. Den ökade investeringen i militärskepp m.m. har setts som tecken som bekräftar alla misstankar. Man bör dock komma ihåg att investeringarna har pågått redan långt innan båda kriserna, och att Ryssland redan länge haft Arktis på sin agenda. I kontrast var Obama den första amerikanska presidenten på tiotals år som ens besökt arktiska områden, och USA har länge åsidosatt Arktis som en viktig del av sin inrikes- och utrikespolitik. Även om beslutet om att investera i nya isbrytaren skulle göras nu, tar det länge innan de är i användning eftersom det kan ta tio år att bygga en isbrytare.


I maj 2017 övergår presidentskapet för det Arktiska rådet från USA till Finland. För Finland skulle det löna sig att ta en aktiv roll inom rådet, och jobba för att de framsteg man gjort för miljöskydd och samarbetet alla medlemsländer emellan, inklusive Ryssland, inte blir omvända. Det arktiska rådet har traditionellt varit ett relativt framgångsrikt råd där man lyckats hålla militära teman utanför rådet för att minimera politisering – och förhoppningsvis hålls det så.

 

Mariette Hägglund