Inga språkliga konsekvenser?

02.09.2016 kl. 13:25
”Reformen har i princip inga konsekvenser för de språkliga rättigheterna.” Så inleds kapitlet om de språkliga aspekterna i samband med social- och hälsovårdsreformen. Meningen går att läsa i Social- och hälsovårdsministeriets förslag till regeringsproposition.

Formuleringen har fått flera finlandssvenska ögonbryn att med fog höjas. Det är visserligen sant att de språkliga rättigheterna inte förändras i och med Sote-reformen. Men möjligheterna att förverkliga dessa rättigheter försämras avsevärt.

För visst får reformen språkliga konsekvenser. Tankesmedjan Agenda presenterade i våras rapporten Perspektiv på vården i verkligheten. I rapporten diskuteras vårdreformen ur olika synvinklar och också de språkliga aspekterna synas. I motsats till vad den så kallade språkkonsekvensbedömningen har kommit fram till konstateras det i Agendas rapport att konsekvenserna för Svenskfinland kan bli stora.

För de svenskdominerade kommunerna innebär nämligen reformen att besluten kommer att fattas inom ramen för en politisk organisation där svenskan är i minoritet. Den största risken, när det gäller framtida tillgång till svensk service, är att den svenska närvaron i organisationen inte är tillräckligt stor för att garantera att de beslut som fattas tar hänsyn till svenska behov. Det skriver Linnéa Henriksson, forskare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi, i Agendas rapport.

Henriksson gör i rapporten läsaren uppmärksam på hur en anständig språkpolitik inom ramen för Sote-reformen kunde se ut. Då regeringen i sin språkkonsekvensbedömning har valt att blunda för dessa argument kan Agenda peka på några aspekter.

Bevara enhetliga tvåspråkiga områden

Till en anständig språkpolitik hör att behålla de tvåspråkiga områdena så enhetliga som möjligt, så att den svenskspråkiga befolkningen fördelas på så få områden som möjligt. Det handlar om något så enkelt som praktiska förutsättningar, konstaterar Henriksson. Ju större den svenska befolkningen är inom ett område desto större är sannolikheten att servicen också fungerar på svenska. Dels handlar det om att det då finns ett tillräckligt stort underlag för att rekrytera tvåspråkig personal, dels om att det finns en tillräckligt stor svensk närvaro inom den politiska och professionella organisationen.

Riv inte upp fungerande strukturer

Linnéa Henriksson lyfter i tankesmedjan Agendas rapport också fram att det till en anständig språkpolitik hör att man inte medvetet försämrar den svenskspråkiga servicen, genom att förstöra strukturer som fungerar. Det flagranta exemplet här är givetvis planerna på att förändra verksamhetsförutsättningarna för Vasa sjukvårdsdistrikt.

Linnéa Henriksson presenterar tankesmedjan Agendas rapport Perspektiv på vården i verkligheten.

 

Utöver de här till synes självklara argumenten lyfter Henriksson också fram andra faktorer som kan få språkliga konsekvenser. Den i och för sig hedervärda ambitionen att i och med vårdreformen utjämna skillnaden i tillgången till vård är en sak. Kvalitetsutjämning är positivt, men ju mer samordnad en verksamhet skall vara desto mindre tenderar utrymmet för svenska lösningar att bli. De svenska enheterna -där de överhuvudtaget finns – sticker i ögat vid likriktning, skriver Henriksson.

Svensk service inte ett nollsummespel

Samtidigt påminner hon också om att service på svenska inte nödvändigtvis sker på bekostnad av service på finska. Organisering är inte ett nollsummespel och behöver inte leda till ökade kostnader eller ökad arbetsmängd.

Vad gäller språkkonsekvensbedömningar konstaterar Linnéa Henriksson att det minsann inte råder någon brist på rekommendationer på hur man gör en konsekvensbedömning som faktiskt ger en bedömning av konsekvenser. För att det skall vara någon mening med språkkonsekvensbedömningar måste de utföras med ärligt uppsåt och i ett tidigt skede av processen så att de kan tillåts spela någon roll i slutresultatet.

Tankesmedjan Agendas rapport "Perspektiv på vården i verkligheten"

 

Mattias Fagerholm